DOMAREBOKEN hållen Kristus vid tidens slut och är varken kyrkans eller den enskildes sak i tiden. Detta framhålles dels i direkta varningar (Matt. 7:1 f.; 1 Kor. 4: 5), dels i Jesu liknelser om noten i havet (Matt. 13: 47—50) och ogräset bland vetet (Matt. 13: 24—30). Domstanken är det starkaste uttrycket för det kristna allvaret och ansvaret. Evangeliets glada gåva kräver en ny levnad. Himmelens solsken skall komma trädet att bära frukt. Men är d. definitiv eller kan den ändras? Och är den kategorisk eller graderad? Redan Origenes gjorde sig till tolk för den s. k. apokatástasis-tanken (av grek.&roxatdortao;, Aterställande) som söker stöd i 1 Kor. 15: 28, att Gud skall bli allt i alla, och därav vill sluta till allas slutliga omvändelse. Däremot menar annihilations-hypotesen i anslutning till Matt. 10:28; 2 Petr. 3:7; Upp. 2:11, att de onda och motsträviga komma att utplånas. Romerska kyrkan har ur 1 Kor. 3: 13—15 hämtat stöd för läran om skärselden, där de goda före d. få sina synder bortbrända. Evangelisk kristendom håller fast vid att vi icke veta något om yttersta d:s förlopp eller kunna ange människornas utsikter men att varje avsteg från N. T:s alternativ evigt liv eller evig död innebär en avprutning av allvaret. Gud släpper ingen, förrän han uttömt alla möjligheter att i kärlek vinna henne, men han tvingar ingen. För den som inte vill följa hans kärleks kallelse äro möjligheterna slut. Litt.: W. Cossmann, Die Entwicklung des Gerichtsgedankens bei der alttestamentlichen Propheten (Giessen 1915); Th. Bergström, När livets förlåt rämnat (Sthm 1922, försvar för annihilationshypotesen); Fr. K. Karner, Die Bedeutung des Vergeltungsgedankens für die Ethik Jesu (diss. Leipzig 1927); P. Althaus, De yttersta tingen (Sthm 1928); H. Braun, Gerichtsgedanke und Rechtfertigungslehre bei Paulus (Leipzig 1927); F. Holmström, Eskatologisk nyorientering (Lund 1937); Á. V. Ström, Vetekornet (Sthm 1944, kap. Domstanken i Fjärde evangeliet, s. 343—403). Â. V.S. DOMAREBOKEN ger en samling gamla stamtraditioner rörande de israelitiska stammarnas öden under de s. k. domarna från Josuas död till kungadömets införan- 647 de. Domare, hebr. schofe't, har av gammalt tolkats som >»räddare» eller »befriare», d. v. s. en som skaffar sitt folk rätt i striden mot dess fiender. Likaså har man förmodat, att det kronologiska schema, enligt vilket domarna avlösa varandra i en oavbruten serie, är verklighetsfrämmande. I stället har man betraktat domarna i gemen som tillfälligt uppträdande lokala hjältar, som endast stått i spetsen för en enda stam eller en mindre grupp av stammar. Det är emellertid sannolikt, att Israel haft en för alla stammarna gemensam, fast institution, ett domarämbete, som vid innehavarens död omedelbart återbesattes. Denna centrala domarinstitution kan ses som ett uttryck för det sakrala rättsväsendets betydelse i det gamla Israel. Det som framför allt talar för förekomsten av en sådan central institution är listan över de s. k. mindre domarna, särskilt 10:1—5 och 12: 7—15. Här ges korta notiser angående domarnas härkomst, ämbetstid och begravningsplats samt någon gång en eller annan detalj ur deras liv. Till grund för denna lista har sannolikt legat gamla uppteckningar över innehavarna av domarämbetet, vilka förmodligen i likhet med kungatidens regentlängder ha begagnats för datering. I denna serie av fasta ämbetsmän har emellertid instuckits en rad stamhjältar, de s. k. större domarna, om vilkas bedrifter traditionen haft mycket att berätta. På så sätt ha även dessa ursprungligen lokalt bundna stamhjältar gjorts till »domare över Israel». Av Mika 4:14 (Svenska kyrkobibeln Mika 5:1) synes det framgå, att detta domarämbete levde kvar ännu under konungatiden. »Domaren» nämnes även i 5 Mos. 17: 8—13, där också vissa upplysningar lämnas om hans funktioner. Han skulle fälla avgörandet vid speciellt svåra rättsfall, men även vid mera alldagliga rättstvister. Hans dom hade sakral giltighet och att sätta sig över hans utslag var belagt med dödsstraff. Domarberättelserna ha infogats i en teologisk ram som ger uttryck åt en bestämd syn på historien. Olydnad mot Jahve för med sig fientligt förtryck, ända tills folket 648