gör bot och räddas under en domares ledning. Därpå följer nytt avfall från Jahve och schemat upprepas. Denna pragmatiska historieuppfattning är karakteristisk för den s. k. deuteronomistiska skolan och D. är en del av det deuteronomistiska historieverket, som börjar med 5 Mosebok och omfattar Josua, D., Samuels- och Konungaböckerna. Men de traditioner som infogats i detta schema äro i allmänhet mycket gamla. Deras historiska värde ligger framför allt däri, att de ge en inblick i Israels religiösa och sociala förhållanden i gamla tider. De egentliga domarberättelserna inledas med en resumé av Kanaans erövring, så långt denna hunnit, en kort parallell till Josuaboken, D. 1:1—2: 5. Denna överblick stämmer ej helt med vad som berättas hos Josua. Enligt D. är det ej det samlade Israel som under Josuas ledning erövrar landet, utan de enskilda stammarna operera var för sig eller i smärre lokala sammanslutningar. Och i stället för den utrotning av urinnevånarna, varom Josuaboken talar, berättar D. om hur israeliterna på många platser misslyckades med att fördriva kanaanéerna. D. avslutas med två sannolikt mycket gamla berättelser, den ena om huru daniterna utvandra och upprätta en helgedom i Dan, 17—18, den andra om det skändliga dådet i Gibea och det därpå följande utrotningskriget mot Benjamin, 19—21. Dessa berättelser falla utanför det pragmatiska och kronologiska schemat och betraktas av de flesta forskare som ett senare tillägg. Riktigast torde emellertid vara att uppfatta dessa dystra skildringar av förhållandena i Israel som en inledning till deuteronomistens berättelser i Samuelsböckerna om filistéernöden, som av honom betraktas som Jahves straff för det tilltagande religiösa avfallet under domartiden. Litt.: O. Eissfeldt, Die Quellen des Richterbuches (Leipzig 1925); J. Garstang, Joshua. Judges (London 1931); M. Noth, Überlieferungsgeschichtliche Studien, I (Halle 1943); dens., Das Amt des »Richters Israels» (i Festschrift für Alfred Berholet, Tübingen 1950). G. G. 649 DOMKAPITEL DOMINIKANORDEN, se Tiggarordnar. DOMKAPITEL (av lat. domus, hus och capitulum, kapitel) leder sitt ursprung tillbaka till fornkyrkans presbyterium. Under inflytande från munkväsendet sammanslöto sig presbyteriets medlemmar till ett gemensamt liv efter en särskild ordning. Fastare former erhöllo dessa sammanslutningar genom ärkebiskop Chrodegang av Metz, som i sina regler för domkyrkans prästerskap omkr. 760 drog upp de riktlinjer, som blevo bestämmande för framtiden. D:s medlemmar kallades kaniker (canonici); vid sidan av de regulära munkkapitlen funnos tidigt sekulära med vanliga präster som medlemmar. Denna senare form blev så småningom den segrande. I Norden infördes d. under 1100- och 1200-talen. — Ett medeltida d. skulle omfatta minst tre medlemmar, men i regel var antalet betydligt större. Över skaran av kaniker stodo prelaterna: prosten (praepositus), dekanen (decanus), ärkedjäknen (archidiaconus) och såsom t. ex. i Åbo archipresbytern (archipresbyterus). Vid d. funnos dessutom ett antal funktionärer såsom kantor, scolasticus, sakristanen och sysslomannen (oeconomus). Förutom skyldigheten att svara för gudstjänsten i domkyrkan och prästutbildningen hade det medeltida d. sina uppgifter i kyrkostyrelsen som en med biskopen samverkande och rådgivande myndighet. Under biskopsvakans övertog d. förvaltningen av stiftet, och en av d:s viktigaste uppgifter var att förrätta val av biskop. I kampen för kyrkans frihet blev det »kanoniska» biskopsvalet av stor betydelse. — D:s ekonomiska grundval utgjordes av donationer, offer, tiondeanslag och prebenden. Med reformationen försvunno d. i Tyskland, och de under 1500-talet inrättade konsistorierna som organ för landsfurstens kyrkoregemente innebära i förhållande till det medeltida d. en nyhet. Som klerikala korporationer men utan någon andel i stiftsstyrelsen levde d. kvar i England och bära där ansvaret för gudstjänsten i domkyrkan och dess ekonomiska förvaltning. Vid de nya domkyrkorna ha nya d. inrättats. I de engelska d. är dekanen (dean) ordf. och 650