og uvægerligt er knyttet til Kristustroen, til Kristus-idealet — og visheden om, at det sociale spørgsmål skal tydes religiøst, at problemet menneskets daglige brød har religiøs dybde og kræver en kristelig løsning. Det er denne ved ydmyghed og medfølelse vundne erkendelse, som udtrykker sig med stadig stigende kraft i hele D.s digtning og får sin endelige formel i munken Sosimas ord fra hans sidste værk: »Brødrene Karamazov»: Enhver er skyldig for sin næste — alle er vi skyldige for alle. D.s livserkendelse begynder hos det elementære menneske, hos mennesket, helt prisgivet menneskelivets vilkår, hos dem, som står midt i livets dyb, hvor intet andet er muligt end det stærke, ydmyge råb til himlens Gud. Her, til disse prisgivne, binder han sin evige stridende medfølelse. Lidenskabeligt anklagende bliver han kun, hvor han støder på forstandens hovmod. Hvor dette hovmod tager magten fra mennesket, ophører al erkendelse. Opgøret til bunds med den menneskelige selvherlighed, afsløringen af mørket bag den lokkende regnbueglans, menneskets undergang i dette mørke og dets indre opstandelse ved ydmygelsens kraft — dette er væsensindholdet af de fem store romanværker, han skabte i sine modne år: »Forbrydelse og straf» (1867), »Idioten» (1868), »De besatte» (1872), »Ynglingen» (1876) og »Brødrene Karamazov» (1880). Idet han her overalt viser nødvendigheden af at mennesket i sit indre erkender sin kreaturlighed, sin fra grunden af fordærvede natur, at det således selverkendende forstår hele sin tilværelses ynkværdighed, betoner han uophørligt, at kun således kan mennesket redde sig over i det åndelige, i det sandt menneskelige liv. Her, i denne selverkendelse, kun her begynder den frugtbare tro, her er kristenlivets fødsel. Under skabelsen af disse værker nåede D. selv til den kristne livsafklaring, som hans dybt spaltede væsen higede efter. Litt.: D. Mereschkowskij, Tolstoi und Dostojewski (Leipzig 1903, sv. overs. 1906); H. Hesse, Der Blick ins Chaos (Berlin 1921); E. Thurneysen, Dostojewski (München 1921); A. Gide, Dostoievsky (Paris 1923); N. A. Berdjájew, Die 661 DUALISM Weltanschauung Dostojewskis (München 1925); A. G. Dostojewskaja, Die Lebenserinnerungen der Gattin Dostojewskis (München 1925); R. Fülöp-Miller—Fr. Eckstein (ed.), Der unbekannte Dostojewski (München 1925); K. Nötzel, Das Leben Dostojewskis (Leipzig 1925); W. Iwánow, Dostojevskij. Tragödie — Mythos — Mystik (Tübingen 1932); E. Thomassen, Dostojefski. En livsskildring (3 ed. Khvn 1945); R. Lauth, Die Philosophie Dostojewskijs (München 1950). B.T. DRAMA, se Religiöst drama. DUALISM. Med d. brukar avses en åskäådning, som uppsätter tvenne motsatta principer för världsförklaring. För många religioner spelar dualismen en stor roll, såsom motsatsen mellan ljus och mörker, liy och död, den ordnade världen och kaos, sjukdom och liv. I parsismen är dualismen särskilt utpräglad och framställes i kampen mellan Ormuzd och Ahriman. För religionen över huvud var motsatsen mellan helig och profan av stor betydelse. I sådant religiöst sammanhang, där det ej primärt är fråga om världsförklaring, utgår man ofta från en praktisk eller etisk motsats mellan gott och ont, som man mytologiskt återför på tvenne makter. För vissa religioner spelar motsatsen mellan det sant och det skenbart varande eller mellan det oändliga och ändliga stor roll; en filosofisk motsats får så religiös betydelse (t. ex. nyplatonismen). Motsatsen mellan ande och materia eller mellan kött och ande*, resp. kropp och själ” ligger också bakom vissa dualistiska uppfattningar. För kristendomen råder en motsats mellan Gud, alltings skapare och herre, och den ondska som inkommit genom ett avfall från honom. Det ondas makt (jfr Djevel) är ej såsom Gud, skapare utan blott förstörare och usurpator. Motsatsen mellan ont och gott återföres alltså ej på tvenne ontologiska principer, ej heller på tvenne skapare; den kristna d. är ej av världsförklarande art. Marcion och vissa gnostiker omtolkade kristendomen genom att antaga två gudar, en skapargud, denna världens gud, och en högste frälsargud, som var främmande för denna världen. Mot detta opponerade kyrkan sig bestämt och hävdade att Gud vore 662