DUALISM »skapare av himmel och jord», fastän det ondas makt fanns på jorden såsom en mot Gud upprorisk, mot honom kämpande makt. Gud genomförde sina avsikter under kamp mot den från honom avfallna, upproriska makten, som förlett människan att älska sig själv i stället för Gud och nästan. I G. T. skildras Guds kamp dels i form av hans strid mot fienderna till hans utkorade folk och redskap, Israel, dels i form av hans straffande av Israel för dess otrohet, olydnad och förvändning av hans i lagen uttryckta vilja. Tillsammans med lagen hörde löftet om en kommande rättfärdighet, som skulle komma med Guds utlovade och utkorade, Messias. För N.T. är Jesus denne Messias. Han genomförde sin gärning i kamp mot allt som kroppsligen och andligen visar den onda maktens välde över människor, mot demoner, sjukdomar, mot obarmhärtighet och själviskhet, mot fariséernas självgoda fromhet och moralism. Denna kamp ledde skenbart till nederlag genom korsfästelsen men betydde för kristen syn den avgörande segern. Då övervanns principiellt den onda makten och ett rike grundades, där delaktighet i rättfärdighet vanns, om än det ondas makt förblev i det yttre och därför kampen måste fortsätta, tills en slutlig seger vanns också i det yttre vid Kristi återkomst. Den kristna d. anger alltså Guds gärningar i kamp mot det onda. Kulmen i kampen var Kristi seger på korset på självutgivelsens väg. I Gamla kyrkan framställdes därför Kristi verk stundom som ett överlistande av djävulen, som besegrades just då Kristus syntes slagen. Denna syn levde länge vidare, om än andra tankar i teologien sköt den i bakgrunden. För Luther blev denna d. åter levande och utfördes på målande sätt. D. var då ej tänkt på ontologiskt utan på etiskt sätt; kampen mellan gott och ont hade sin kulmen i Kristi seger över det onda. I den kampen engageras människan i tron, som innebär anslutning till Kristi strid mot orättfärdighet (jfr art. Försoning och Frelse). Det har emellertid vid olika tillfällen förekommit starka asketiska tendenser inom kristendomen, vilka praktiskt kun- 663 na ha inneburit en reaktion mot världslighet och libertinism men som stundom motiverats med en sådan dualistisk syn, där det sinnliga eller materiella ställes emot det andliga. En sådan teoretiskt utförd d. går egentligen tillbaka till den inom hellenismen vanliga motsatsen mellan det andliga och det lägre, jordiska eller sinnliga, men har egentligen ej någon grund i bibeln. Denna kristna d. kommer däremot till uttryck i Pauli skiljande mellan denna av orättfärdighet präglade tidsålder och den kommande tidsåldern, det väntade gudsriket, där rättfärdighet skall råda. Detta kom på fördolt sätt med Kristus, men dess krafter ses i N.T. såsom redan nu verksamma i hans Ande. Gud råder emellertid också över den gamla tidsåldern. Där framträder han såsom kämpande mot det onda; hans allmakt visar sig i det yttre först i det kommande riket. Det onda är för kristendomen alltså ej det materiella, jordiska eller sinnliga, vilket allt är skapat av Gud, utan orättfärdighet. Rättfärdigheten ses som inkarnerad i Kristus, och tron på honom är då ett införlivande i hans kamp och i hans rättfärdighet. I antropologiskt avseende är det markant, huru Luther omvandlar den från hellenistiskt tänkande i äldre kristendom inkomna dualismen mellan »kött» och »ande».»Kött» betyder för Luther ej det materiella eller sinnliga utan hela människan i hennes gudsfientliga inställning. Just människans själsliv, det som ofta kallats för »ande» är det som kan vara mest indraget i den mot Gud fientliga rörelseriktningen och alltså kan vara »kött». »Ande» i rätt mening åter är enligt Luther hela människan, då hon är behärskad av Gud och drives av hans Ande. I den inriktningen är hela människans liv, hennes vardagliga arbete och mest »profana» sysselsättningar upptagna, då hon behärskas av Guds Ande. Detta är att »tro»; och otrons inställning innebär att vara inställd i den mot Gud fientliga rörelseriktningen. Så kommer för Luther en avgörande dualism att för människans del råda mellan tro och otro, vilka begrepp alltså ej avse människans tankar, 664