DÅB for, af hvem d.-handlingen foretages (1. Kor. 1:17). Siden foretages den normalt af kirkesamfundets officielle repræsentanter, og efter såvel romersk-katolsk som luthersk opfattelse i nøgdsfald af hvem som helst. — Spørgsmålet om »kætterdåben» opstod tidligt, men allerede de romerske biskopper i 3. årh. ville anerkende denne. De store kirkesamfund anerkender i almindelighed hinandens dåb. — Som indgangsritus fører d. ind i menigheden. I samfund, der praktiserer barne-d. vil også denne som regel implicere tilhørselsforhold til vedkommende kirkesamfund. Under statskirkelige forhold kan der herske d.- tvang (i Danmark først bortfaldet i 19. årh.), under »folkekirkelige» forhold kan d. medføre en række praktiske, f. eks. økonomiske konsekvenser (»kirkeskat»), lige som »d.s-attesten» i mange rent borgerlige forhold bliver et betydningsfuldt juridisk dokument. — »Betinget d.» (»Hvis du ikke er døbt, så etc.») i tvivlstilfælde er blevet praktiseret, f. eks. ved overgang til den romersk-katolske kirke. I den danske kirke er en sådan d. forbudt, »på det man ikke skal gøre denne d. lige så usikker som den første» (Kirkeritualet). Som initiationsritus kan d. kun foretages een gang (modsat de levitiske tvætninger). Måske understreges dette allerede i N.T. (Joh. 13:10). Når baptister kaldes »gendøbere» er det ud fra barne-d.s synspunkt. De ønsker ikke at døbe »igen», da barne-d. ikke regnes for nogen d. Men de, der betragter barne-d. som legitim, må anse d. nr. 2 for overflødig. D.-frekvens. I de nordiske »folkekirker» modtager det store flertal af befolkningen d. (heraf igen langt de fleste barne-d.). Det hedder f. eks. i Årbok for den norske kirke 1952, at »praktisk talt alle blir døbt», men nogen egentlig statistik foreligger ikke. Litt.: J. Leipoldt, Die urchristliche Taufe im Lichte der Religionsgeschichte (Leipzig 1928); Hj. Evander, Det kristna dopet, dess ankomst och betydelse (Lund 1938); G. Bornkamm, Die neutest. Lehre von der Taufe (Theol. Blätter 1938, s. 42 ff.); G. Bornkamm, Taufe und neues Leben bei Paulus (Theol. Blätter 1939 s. 233 f.); 671 N. Clausen-Bagge, Nytestamentlig daabstro med oldkirkelig fortolkning (Khvn 1939); C.-M. Edsman, Le baptême du feu (Act. sem. neotest. Ups. 9, diss. Uppsala 1940); H. G. Marsh, The origin and significance of the N.T. baptism, (1941); P. Lundberg, La typologie baptismale dans l'ancienne église (Act. Sem. Neotest. Ups. 10, diss. Uppsala 1942); K. Barth, Die kirchliche Lehre von der Taufe (Theol. Studien 14, Zürich 1943); R. Josefson, Luthers lära om dopet (Sthm 1944); F. J. Leenhardt, Le baptême chrétien (Cahiers théol. 4, Neuchâtel & Paris 1944); P. Otzen, Er barnedaab i overensstemmelse med det Ny Testamente? (i Roskildebogen 1946); B. Reicke, The desobedient spirits and Christian baptism (Act. sem. neotest. Ups. 13, diss. Uppsala 1946). P. V. H. Liturgiskt. Då dopritualet utformades i Gamla kyrkan, präglades det av vuxendopet. D. bildade katekumentidens avslutning. Under denna tid var dopkandidaten föremål för en rad liturgiska handlingar. Till den egentliga dophandlingen, d. v. s. nedsänkandet i vatten under uttalandet av den trinitariska dopformeln »i Faderns, Sonens och den helige Andes namn» (utöver i Matt. 28 belagd i Didache fr. omkr. år 100, jfr Apostoliske fedre) fogades redan i nytestamentlig tid handpåläggningen (Apg. 8: 15 f. m. fl.) och i efterapostolisk tid efterhand tecknandet med korsets tecken, överräckandet av salt (»visdomens salt»), uttalandet av dopnamnet, utdrivandet av djävulen (exorcismen *), öppnandet av öronen (Effata), framsägandet av trosbekännelsen och Fader vår, avsvärjandet av djävulen (abrenuntiationen), smörjandet med olja (möjligen nytestamentligt jfr 1 Joh. 2: 20) och framställandet av trosfrågorna — samtliga dessa handlingar föregingo den egentliga dophandlingen — samt smörjelse med krisma under korstecken och handpåläggning, iklädandet av den vita dopdräkten, överräckandet av det tända ljuset (med anknytning till Luk. 12:35 och Matt. 25: 1 f.) samt av mjölk och honung (jfr 1 Petr. 2: 2) — dessa ceremonier efterföljde själva dophandlingen. Den vid sidan av dopakten mest betydelsefulla handlingen var handpåläggningen *. Dennas teologiska innebörd i dopet fixerades till meddelandet av den helige 672