Ande, medan dophandlingens egen innebörd blev rentvagningen från synden. I den västerländska kyrkan utbröts handpåläggningen efter en tid ur dopet — den återkom sedermera — och gjordes till konfirmationens* sakrament. Den prägel dopritualet erhållit under katekumenatets* tid, kom det att bibehålla, även sedan dopet i huvudsak blivit barndop. Något eget barndopsritual utbildades icke, utan även till det nyfödda barnet riktades t. ex. trosfrågorna — besvarade på barnets vägnar av faddrarna — liksom barnet ge- nom dessa eller prästen avlade trosbekännelsen*. Ett på detta sätt uppbyggt dopritual brukas ännu i den romerska kyrkan. De lutherska kyrkorna övertogo vid sin tillkomst det traditionella dopritualet. I Taufbüchlein 1523 bibehöll Luther de medeltida ceremonierna och gjorde i Taufbüchlein 1526 i huvudsak endast smärre förkortningar. De nordiska kyrkornas dopritual uppbyggdes efter Taufbüchlein 1523, såsom framgår av Hans Tausens Døbebog 1528 i Danmark-Norge och Olavus Petris Een handbock påå swensko 1529 i Sverige— Finland. Detta betyder emellertid icke, att reformatorerna ej riktade kritik mot det övertagna dopritualet både vad beträffar dess främmande språk, latinet, som de många ceremonierna, som de funno undanskymma själva dopet och Guds ord vid detta. Den senare utvecklingen av dopritualet i de nordiska kyrkorna utmärkes av en långsam förändring av dopritualet till ett egentligt barndopsritual. Vad Sverige-Finland beträffar, bortföll under reformationsårhundradet de båda smörjelserna (1541), salt, »kristningaklädet» och ljus (1593), medan i stället infördes fadderförmaning och fridshälsning (1541) samt inledande dopförklaring och tacksägelsebön efter dophandlingen (1571). Ehuru omstridda redan under reformationsårhundradet bibehöllos å andra sidan exorcism och korstecken i Sverige till handboken 1811, och korstecknet brukas i Finland alltjämt. På 1600-talet infördes välsignelsen (1614) och dopbefallningen Matt. 28 (1693). I Sverige bibehölls frågeformen för trosbekännelsen till 1811 22 673 DÅB och dopfrågan till 1894. Det nuvarande svenska dopritualet (1942) består av psalmsång, inledningstal, Matt. 28, Mark. 10, Fader vår under handpåläggning, votum (tillsägelse av gudomligt löfte) med rest av exorcism, trosbekännelse, dophandling, tacksägelsebön, välsignelsen, fadderförmaning, votum (Ef. 3:16f.), Gloria Patri samt fridshälsning. Utöver ritualet för barndop finnes ritual för nöddop och dess bekräftelse, samt för dop av unga och för dop av vuxna, i vilka två senare ritual bl. a. ingå trosfrågor. I Finland, där den svenska handboken av år 1693 var gällande betydligt längre än i Sverige och på grund härav dopritualet har bevarat en med äldre tider mera överensstämmande prägel (frågorna i dopet och exorcismen borttogos t. ex. först 1886), förrättas barndopet enligt Kyrkohandboken 1913 i följande ordning: Psalmsång, inledningstal, Matt. 28, korstecknande av ansikte och bröst under votum, Mark. 10, Fader vår under handpåläggning, votum (med rest av exorcism), trosbekännelse, dophandling, tacksägelsebön, välsignelsen, fadderförmaning med Mark. 16:16 och Rom. 6:3f,., Gloria Patri samt fridshälsning. Dopritualet i Danmark och Norge har bevarat en prägel, som mindre skiljer det från reformationstidens. Kirke-Ritualet 1685 bevarade sålunda i motsats till den svenska handboken 1811 såväl korstecknet över barnet som avsvärjandet av djävulen (forsagelsen) samt därtill trosfrågorna och dopfrågan riktade till barnet. Trots den skarpa striden om abrenuntiationen och frågorna till barnet mellan H. N. Clausen och Grundtvig med dess långvariga efterverkan skedde i Danmark ingen väsentlig ändring av ritualet, förrän detta 1895 avlöstes, om än ej formellt upphävdes, genom ett nytt ritual, som av biskoparna åter reviderades 1912. »Barnedaab i kirken» består enligt ritualet 1912 av votum (1 Petr. 1:3), bön, Matt. 28, Mark. 10, korstecknandet, avsägandet av djävulen samt trosbekännelsen (båda i frågeform), dopfrågan, dophandlingen, votum, Fader vår med handpåläggning, fadderförmaning med fridshälsning, 674