DÖD tacksägelsebön, salutation och välsignelsen. Det norska ritualet (1920) föreskriver doppsalm, Matt. 28, Mark. 10, bön, abrenuntiation och trosbekännelse (i frågeform endast på föräldrarnas önskan), dopfrågan, korstecknandet, dophandlingen, handpåläggning under votum, fridshälsning, votum (1 Petr. 1:3), Fader vår och slutpsalm. Särskilda ritual finnas i Danmark och Norge för barndop i hemmet och vuxendop. Litt: L. Eisenhofer, Handbuch d. kathol. Liturgik 1—2 (Freiburg 1932—33, kat.); G. Rietschel, Lehrbuch der Liturgik 1—2 (Berlin 1900—09, prot.); E. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (Sthm 1923); dens., Dopritualet i svenska kyrkan efter reformationen (Lund 1910); N. Munk Plum, Forsagelsen ved daaben. En liturgisk-historisk undersøgelse (Khvn 1920); P. Severinsen, Daabens ord. Et bidrag til den kristne daabs historie (Odense 1924); A. Lehtonen, Kirkon pyhät toimitukset (Borgå 1931). R.A. DÖD. Religionshistoriskt. Bland de flesta folk betraktas d. ej som ett oundvikligt öde för människan eller som något för människolivet naturligt. Uppfattningen om d:s ursprung och orsak skiftar starkt, men en genomgående tendens är att framhäva det onaturliga i d. Vanligen ser man i d. inte ett slut på människans tillvaro utan en förändrad existensform, en ödslig, skugglik spegelbild av livet. Tanken på lön och straff i dödsriket* är vanligen främmande för primitiv uppfattning, men däremot finner man ofta en social gradering av de döda motsvarande deras villkor under livstiden. Så har t. ex. polynesiernas d.-rike dels en lägre klass av invånare, vanliga människor, som leva i djupaste mörker och armod, och dels en härskarklass, som har sin egen boning bland gudarna. En differentiering enligt etiska betingelser banar sig först så småningom väg. Övergången till de dödas skugglika existensform är ofta tänkt som en farlig och svår resa, vars lyckliga genomförande kräver en rad magiska bruk och ceremonier. Samma syfte ha även enligt primitiv uppfattning såväl förbränning och begravning som olika metoder för kroppens bevarande och mumifiering. Bland många folk finner man föreställningen om ett vatten som skil- 675 jer de levandes värld från de dödas och som den döde måste taga sig över i en farkost eller på en bro. Dödsrikesföreställningen har emellertid inte helt kunnat undantränga tron att den döde på något sätt lever vidare i graven och därför är i behov av mat och dryck m. m. G. T. Även i G. T. finns såväl tron på den dödes fortlevande i graven som föreställningen om ett dödsrike. Som reflexer av den förra uppfattningen kan man betrakta den starka önskan att bli begraven tillsammans med sina fäder och anhöriga, 1 Mos. 47:29f.; 50:25, samt den segt bevarade sedvänjan att bespisa de döda, 5 Mos. 26:14, Syr. 30:18, Tob. 4:17. De döda kallas »refaim», de slappa, väsenslösa, ett slags vålnader, som tänkas i analogi med levande människor men endast föra en slags tom skuggexistens, Job 3:13 ——19. De sakna handlings- och rörelsefrihet och vistas i ett slags fängelse med portar och bommar, Jes. 38:10, Psalt. 9:14, Job 17:16. Därur finns ingen återvändo, Job 7:9; 10:21 f. Den döde är vidare uttagen ur gemenskapen inte endast med människor utan även med Gud, Jes. 38: 18, Psalt. 6:6; 88: 11 ff. Först tämligen sent vaknade i Israel hoppet om förlossning ur d. och möter fullt utbildat först i senjudendomen. (Jfr Uppståndelse.) G. T:s attityd gentemot d. är icke fullt ensartad. D. »i en god ålder» betraktas som ett naturligt och riktigt slut på ett långt liv, 1 Mos. 25:8; 35:29, Dom. 8:32, Job 42:17. Men därjämte har G.T. starka och gripande uttryck för sorgen över d., Psalt. 103: 15 f., Job 14: 1 f., Jes. 40:6 f. Framför allt har d. i förtid eller genom olycksfall betraktats som en straffdom och förbannelse. I överensstämmelse härmed är d. i och för sig icke tänkt som ett straff för synden. Det som syndafallsberättelsen i 1 Mos. 3 vill framställa som syndens följd är livets förslavande under de fientliga dödsmakterna, lidande och smärta, möda och strid, som i förtid gör en ände på livet. Även i Psalt. 90:7f. är det livets korthet som är Guds straff. I de efterexilska profeternas framtidsförkunnelse ingick som ett 676