väsentligt moment, att människorna skola nå en hög ålder, Jes. 65:20, Sak. 8:4. Och i den s. k. Jesajaapokalypsen, Jes. 24—27 möter tanken på d:s fullständiga upphörande. D. synes ibland vara tänkt som en relativt självständig makt, men denna makt är helt underställd Jahve och har sin befogenhet från honom. Så finna vi också i G.T. vissheten om att den personliga gemenskapen med Jahve, livets och d:s Herre, inte skall brytas ens genom d. I Psalt. 16 och 73 t. ex. är det inte fråga om en uppståndelsetro, utan snarare om en inre visshet, att den människa som Gud upptagit i sin gemenskap inte genom någon makt skall kunna skiljas från Gud, utan alltid skall leva inför hans ansikte. Jahve har tagit den fromme ut ur d:s maktsfär och insatt honom i en oförstörbar gemenskap med sig. N. T. I N. T. betraktas d. som syndens följd och straff, Rom. 1:32; 6:16, 21, 23; 7:5; 8:6, 13, 1 Kor. 15:56, 2 Kor. 7:10, Jak. 1:15, Joh. 8: 21, 24, 1 Joh. 5: 16 f. D. är den starkaste och siste av de mot Gud fientliga makterna, 1 Kor. 15:26. Den slutliga segern över d. sker först vid Kristi återkomst*, men redan genom Kristi uppståndelse* är d:s makt bruten, Rom. 5: 10, 21; 8:2, 10f., 38f., 1 Kor. 15:55, Hebr. 2: 15. Den troendes förbindelse med den i Kristus uppenbarade Guden låter honom redan nu och här övergå från d. till livet. I överensstämmelse härmed saknar N. T. intresse för tanken på ett dödsrike för de troende. Även när det ibland talas om deras tillstånd efter d. i ordalag som tyder på föreställningen om ett sömntillstånd, är det inte fråga om en gemensam existens i ett dödsrike. Dödsriket är reserverat för de icke-troende, som i yttersta domen straffas med evig fördömelse. I liknelsen om den rike mannen och Lasarus förutsätter Jesus, att människan omedelbart efter d. föres till pinorummet eller till de saligas boningar, Luk. 16: 22 ff., jfr 23:43. I andra liknelser höra vi, att detta sker först efter den yttersta domen, Matt. 13: 39 ff.; 22:13; 24:51; 25:830, Luk. 13:28. Motsägelsen är endast skenbar, så- 677 DÖD som framgår av senjudiska apokalyptiska föreställningar, där det förutsättes, att det tillstånd som inträder efter d. inte är evigt utan endast varar till den yttersta domens dag. Då först sker den uppdelning, varom Jesus talar i Matt. 13:24f. m. fl. ställen. Hos Paulus möta vi samma uppfattning, men han sysslar ännu mindre än evangelisterna med dessa ting, då han väntar Kristi snara återkomst, 1 Tess. 4:17; 5:10. Huvudsaken för Paulus är, att d. innebär uppbrottet till den himmelske Kristus, 2 Kor. 5: 6 ff., Fil. 1:23. D. inleder endast ett mellantillstånd, som visar hän på ett kommande sluttillstånd och på detta är intresset koncentrerat, inte endast hos Paulus utan i hela N.T. Därför talas ibland om »den andra d.», Upp. 2: 11; 20:6, 14; 21:8, varvid syftas på helveteskvalen. Litt.: E. Bendann, Death customs. An analytical study of burial rites (London 1930); E. Ebeling, Tod und Leben nach den Vorstellungen der Babylonier I (Berlin & Leipzig 1931); Martin P. Nilsson, Primitiv religion (3 ed. Uppsala 1934. Dansk övers. 1912); C. E. Sander-Hansen, Der Begriff des Todes bei den Ägyptern (Det kgl Danske vid. selsk. hist. filol. meddelelser XXIX: 2; Khvn 1942); Ch. Barth, Die Errettung vom Tode in den individuellen Klage- und Dankliedern des Alten Testamentes (Zollikon 1947); Aubrey R. Johnson, The vitality of the individual in the thought of ancient Israel (Cardiff 1949); gängse bibelkommentarer. G. G. 2. Systematiskt. Synden i döden. I N.T. är döden icke någonting naturligt. Den är tvärtom uttryck för den djupaste onatur. Ty människan var skapad till att leva och ej till att dö. Först på grund av olydnaden mot Gud kom d. in i människovärlden (1 Mos. 2: 17, Rom. 5:12). Det tillstånd, i vilket vi nu leva, är sålunda ett tillstånd, som strider mot Guds vilja med människan och som sönderbryter och förtär det mänskliga, förvandlar det i omänsklighet. Synden innebär ett brott på människans gemenskap med Gud, och eftersom Gud är skaparen och livskällan, betyder detta brott människolivets förstörelse. Den yttre, lekamliga d. är ingen obetydlighet, som människan kan höja sig upp över, utan den gömmer i sig hela människans träldom och skuld, 678