DÖD hennes oförmåga att leyva som människa. Samvetet igenkänner i den kroppsliga d. Guds dom och drabbas av vreden i d. Jesus förlåter och ger liv. Därför är Kristi gärning dubbel. Han är sänd i världen för att rädda människan till livet. Han får möta både synden och d., och han måste segrande ta sig igenom båda för att bli befriaren. Han frestas i öknen och i Getsemane, han dödas på korset. Men slutet på frestelsen är Jesu seger över synden. Och slutet på korsets kamp är Jesu seger över d. Hans gärning är att slå och fördriva både synden och d. Denna dubbelhet i hans gärning märks redan från början i hans verksamhet och den framträder genomgående i hans möten med människor enl. alla evangeliernas samfällda vittnesbörd. Han förlåter synder och han botar sjuka. Han predikar evangelium och han gör läkedomsunder, stävjar dödsmakten. I båda fallen står han med sitt verk i kampställning mot ett fientligt välde, under vilket människorna voro fångna. Kristus dör och uppstår. Skenbart motsäges det nu sagda därutav, att Jesus själv lider d. och alltså faller in under d:s välde i världen. Slutet på hans d. är sönderbrytandet av d:s makt i påsken. Att dödens tyranni inte kunde bringas att upphöra utan att Jesus själv led d., sammanhänger med detta djup i d., därmed att »dödens udd är synden» (1 Kor. 15:56). Hela N.T. menar, att det var för syndens skull som Kristus måste dö, ehuru sammanhanget mellan syndens makt och Jesu d. uttydes olika på olika ställen. Här står man inför ett mysterium, som ej kan bringas på en enda formel utan som antydningsvis och med hjälp av bilder anas (offerlammet, lösepenningen o. s. v.). Men när Kristi kamp mot det dubbla tyranniet utmynnar i uppståndelsen på tredje dagen, är hela det onaturliga främlingsväldet brutet: rättfärdigheten och livet äro förda fram i ljuset. Och det liv och den rättfärdighet, varom det så talas, måste man se i sammanhang med det faktum, att Gud skapat människan till att lyda och tjäna utan d. Det är människolivet självt, som gått förlorat och som nu 679 bryter igenom i Jesu Kristi uppståndelse. För att vinna liv och räddning måste syndaren infogas i Kristi kropp, gå igenom »en död sådan som hans» för att »nå fram till uppståndelsen från de döda» (Fil. 3: 10 f.). Detta sker i församlingen genom ordet, dopet och nattvarden. Av särskilt intresse är härvidlag dopet. D. i dopet. När Jesus med ängslan närmar sig slutet på sin bana, talar han om sin egen förestående d. såsom ett dop han måste genomgå och en kalk han måste dricka (Luk. 12:50, Mark. 10:38). Alltsedan dess rymma det kristna dopet och nattvardens kalk Kristi d. i sig, och eftersom de rymma hans, den Uppståndnes, d., rymma de liv. Paulus talar om dopet såsom en delaktighet i Kristi d. och därigenom också i hans uppståndelse (Rom. 6: 3—11). Den gamla människan, d. v. s. synden, dödas, den nya, d. v. s. rättfärdigheten, uppstår och lever för Gud i evighet. Kristus utbreder sitt välde i människovärlden på så sätt, att evangeliet och dopet gå ut över folken och överallt driva Guds fiende och mänsklighetens fördärvare ut ur Guds skapelse. Och slutet på detta missionens segertåg intill världens ände och intill tidens ände är ett nytt mysterium, lika ogenomträngligt för tanken som världsskapelsen och korsdöden äro: Kristi återkomst (Matt. 24:14). Då faller definitivt synden och d. Det onda avslöjas och brännes upp, d. tömmes på kraft och livet triumferar. Lag och evangelium. I denna enkla, mäktiga ram förstår man bäst Luthers lära om lag och evangelium. Ordet som predikas i väntan på Kristi återkomst och skådandet är lag och evangelium. Och bägge dessa tillsammans bringa dopet igång hos människan, så att hon verkligen dör och uppstår. Lagen lägges på den gamla människan och driver henne till goda verk på jorden. Evangeliet bor i samvetet och föder den nya människan, som redan nu smakar himmelen. Kallelsearbetet, som tuktar och kuvar kroppen och dess bekvämlighet, är en gestalt av lagen och fylld med den d., som är lagens kärna. D., som eg. är en Guds fiende och djup onatur, blir här en tjänare 680