åt Gud, eftersom den får döda något, som Gud vill ha dödat: synden. När synden dör, då sker strängt taget ingen d. utan då gryr livet. Vi sitta så fast i syndens våld, att det är vi själva, som måste brytas ner, om synden i oss skall dö, men vad som i denna nedbrytningsprocess dör, är blott »den utvärtes människan». Vår invärtes människa förnyas tvärtom dag efter dag, om vi ta lidandet i tro och ta till ögonmärke det osynliga, det ännu ej synliga: himmelen, uppståndelsen, återkomsten (2 Kor. 4: 16—18). Till vår sista stund måste vi här på jorden stå under lagens tuktan. Ty så länge som något av synden är kvar, så länge måste domen få gå över oss, så länge kan livet blott nå oss i samband med d., onaturens d. Den yttersta tiden. Med det sålunda utvecklade sammanhänga de bibliska tankarna om den yttersta tiden och fulländningen. En viktig sida av den eviga fulländningen är sålunda själva dödens d. (Upp. 20:14, 1 Kor. 15:26). »Sist bland hans fiender bliver ock döden berövad all sin makt.» Därför är de dödas uppståndelse och det eviga livet där. Det är härvidlag ej fråga om något övernaturligt tillägg till människolivet utan uppståndelselivet är själva människolivet såsom det skapades av Gud, är dettas totala äntliga frihet. Och därför är det lovsång, tacksägelse. Men en lika viktig sida av den eviga fulländningen är yttersta domen. Denna ses främst såsom en segergärning, ett bortdrivande av de onda, ett avslöjande av synden: Satans fall är fast förknippad med den sista domen. Gud har hållit på och dömt synden under hela ordets tid, lagens vrede har stått det onda i människan emot. Nu i den yttersta tiden är ordet på väg att avlösas av skådandet ansikte mot ansikte. Då sker den yttersta domen*, den sista alltså av de många domsakterna, den definitiva, den utrensande. Sedan är lagens välde slut, ingen anklagar mer, ty han som är Äklagaren, Satan, den onda makten, kastas i den brinnande sjön (Upp. 20: 10). Detta yttersta innebär läkningen av syndafallets skada, därför innebär det även d:s utdrivande ur Skapelsen. Såsom d. kom 681 DÖDSRIKET in i syndens följe, så går den också ut i syndens följe. Det eviga livets frihet har inträtt. Konsekvenser för troslivet. Allt det som sålunda hör den yttersta tiden till är emellertid blott ett utflöde ur något, som redan har skett: Kristi vunna seger. Denna seger är icke något förgånget utan den är något som går fram i människovärlden, i och med att ordet går fram där. Den nu levande människan befinner sig på en vandring, hon går på en väg, där hon redan har gemenskap med Kristus, och dock vandrar hon vidare för att få en ännu rikare gemenskap med Kristus. Hon har hans ord, hon väntar på att få se honom, väntar på att komma fram till vägens slut. I denna visshet ser hon fram emot den händelse, som hennes egen jordiska d:s-dag är. Hon ser d:s-dagens förelöpare i varje plåga, som träffar henne, och i varje motighet, som hon måste bära. Allt kan i den på ordet grundade tron tas emot i tacksamhet och så riktas om, så att den dödande kraften får drabba hennes själviskhet, synden. Då får d. hjälpa till att bryta d:s udd, mot sin vilja fortsätta att utföra samma tjänaregärning i Guds regemente, som den tvangs till på Golgata. »För dem som älska Gud samverkar allt till det bästa» (Rom. 8: 28). Litt.: C. Stange, Luthers Gedanken über die Todesfurcht (Berlin & Leipzig 1932); 7. Hahn, Das Mitsterben und Mitauferstehen mit Christus bei Paulus (Gütersloh 1937); H. Thielicke, Tod und Leben (2 ed. Tübingen 1946, ej särskilt djupträngande). G. W. DÖDSRIKET. 1. I Gamla testamentet benämnes d. vanligen she’o'l, ett ord av förmodligen kanaaneiskt (hebreiskt) ursprung med osäker etymologi. Man har härlett det ur verbet sha’al »fråga, begära», med syftning antingen på Guds rannsakning av själarna efter döden, på rådfrågning av de avlidnas andar eller på d:s omättliga begär. Enligt en annan åsikt skulle den ursprungliga innebörden vara »håla, djup, grav». Mest tilltalande är den av L. Koehler föreslagna härledningen ur shaa, vara öde, förödd. She’o'l skulle då betyda ödemark, öken, underjord. 682