saligheten (paradiset), där de bidade uppståndelsen. 4. En tendens till spiritualisering av de massiva föreställningarna om d. gör sig gällande, framför allt Hen. 6—22. Döden är själens skilsmässa från kroppen, en tanke som fanns redan i G. T. trots dess monistiska syn på människan. D. kan framställas som en djup avgrund någonstädes, Hen. 18:11, men sökes även inuti ett högt berg västerut, 22: 1 f. 3. Nya Testamentet anknytes i stort sett till de senjudiska föreställningarna om d¢d. Själarna, som i döden skiljas från sina kroppar, föras till d., vilket liksom i G. T. och senjudendomen lokaliseras till underjorden, även om den lokala aspekten icke får överdrivas. Spiritualiserande drag saknas icke i N. T. Enligt citat från Jes. 14: 15 i Matt. 11:23 par. stiger man ned till dödsriket. Människosonen skall tre dagar och tre nätter vara i jordens innandöme, Matt. 12:40, varvid det är osäkert, om det är kroppens vistelse i graven eller själens nedstigande till d. som avses. Jesus talar om dödsrikets portar, Matt. 16: 18, vilket tycks förutsätta föreställningen om d. som en underjordisk hålighet, vars ingång spärras av den heliga klippan. Upp. 1:18 omnämner nycklarna till döden och d. I 1. Petr. 3: 19 omtalas d. såsom ett fängelse för de olydiga andarna från Noas tid, dock utan någon lokalisering. Hades är överallt i N. T. benämning på de ondas vistelseort under mellantillståndet, under det »Gehenna», »den eviga elden», »eldhavet» beteckna orten för det slutliga straffet, Matt. 5:22, 29 etc.; 23:15, 33; 25:41, Jak. 3:6, Upp. 19:20; 20:10, 14 f. Omnämnandet av Hades i de gammaltestamentliga citaten Apg. 2:27, 31 utgör icke något undantag, det representerar där fördärvsmakten, undan vilken Messias räddas av Gud. I Luk. 16:23 är det uppenbart, att Hades användes om de ondas vistelseort, under det antydningarna om Abrahams sköte, de godas avdelning, överensstämma med den från Hen. 22 kända beskrivningen av de rättfärdigas plats med dess tillgång till vatten. I Luk. 16:9 motsvaras Abrahams sköte av »de eviga hyddorna» — jfr 685 DÖDSRIKET hyddorna, som Petrus ville bygga på det himmelska berget, Matt. 17:4 — under det motsvarande uttryck i Luk. 23:43 är »paradiset». I intetdera fallet tycks det vara fråga om en underjordisk plats. På samma linje befinner sig Pauli längtan att få skiljas från kroppen och bo hos Herren, 2. Kor. 5:8, att vara tillsammans med Kristus, Fil. 1:23, samt uppgiften om martyrernas själars vistelse under det himmelska altaret, Upp. 6:9. De saligas själars vistelse under mellantillståndet är här tydligen förlagd till den himmelska sfären. Liksom Jahve i G.T. var herre över d., så är i N. T. Kristus herre över Hades, Matt. 16:18 f., och detta får sitt mest tillspetsade uttryck i notiserna om hans predikan för andarna i fängelset, 1. Petr. 3: 19; 4:6, och om hans besittning av nycklarna till Hades, Upp. 1:18. Kristi nedstigande till d. är ett ytterst invecklat problem, som under tidernas lopp erhållit många olika lösningar. Motivet är ingenstädes i N.T. närmare utfört men säkert antytt på flera ställen, förutom de ovan anförda Matt. 12: 39 f., Rom. 14:9, Ef. 4:8 f. Om däri ligger en antydan om frälsningens möjlighet efter döden är omtvistat. Föreställningen ger i varje fall uttryck åt frälsningens universalitet i tid och rum. Litt.: 1. J. Kroll, Gott und Hölle. Der Mythos vom Descensuskampfe (Leipzig & Berlin 1932); A. J. Wensinck, The ocean in the literature of the western Semites (Amsterdam 1918, Verh. d. Kon. Akad. der Wet. te Amsterdam, Afd. Letterk. N. R. D. 19: 2); A. Dieterich, Mutter Erde (Leipzig 1905, ARW 8, s. 1—50); Ch. Barth, Die Errettung vom Tode in den individuellen Klageund Dankliedern des Alten Testaments (Basel 1947); A. R. Johnson, The vitality of the individual in the thought of ancient Israel (Cardiff 1949); L. Koehler, Vom hebräischen Lexikon (Oudtest. Stud. 8, London 1950). 2. P. Voltz, Die Eschatologie der jüdischen Gemeinde im neutest. Zeitalter (Tübingen 1934); Joach. Jeremias, Golgotha und der heilige Felsen (i Angelos 1, Leipzig 1926, s. 74—128). 3. J. Jeremias, art. éng (i Theol. Wörterbuch zum N.T.); B. Reicke, The disobedient spirits and Christian baptism (Uppsala 1946). G. A. D. DÅB, DÅP, se sp. 665. 686