E ED. Med e. förstås mer eller mindre formbundna uttryck, genom vilka en människa bekräftar (—ger kraft åt) sina ord, oberoende av om dessa innehålla en utsaga, ett löfte eller en försäkran. E. kan vara av företrädesvis magisk natur, om människan genom den själv går i godo för sig eller om den innehåller en självförbannelse, eller av religiös innebörd, om Gud tas till vittne eller den svärjande vädjar till hans dom. I sistnämnda fall närmar sig e. gud sd omen* (ordal), ehuru med den skillnaden att man vid edgång överlämnar åt Gud att själv bestämma tidpunkten för sitt ingripande. I konsekvens härmed borde mened icke beläggas med mänskliga straff, en uppfattning som också förekommit, bl. a. i det gamla Grekland. I allmänhet har e. dock utvecklats till ett rättsinstitut för uppdagande av sanningen, och i överensstämmelse härmed har mened i regel straffats mycket strängt. E. synes vara en allmänmänsklig företeelse, ehuru dess innebörd och användning växla. Bland de folk somi kultur- och religionshistoriskt avseende mest intressera oss, de forna nordborna, grekerna och fornsemiterna, hör e. i sin ursprungliga form och användning samman med ett stadium där det uttalade ordets värde bedömes enbart efter dess effekt, icke efter dess sanningshalt. Den omedelbara auktoritet som en person åtnjuter är i sig ett bevis för att han har rätt, och det som skiljer den framgångrike och mäktige hövdingen från andra är att han fritt kan hålla sitt ord och infria sina löften. I strävan att hävda sig själv och sin ära blir det för dessa människor nödvändigt att ge sina ord allt det eftertryck som är dem möjligt, och det sker genom e. Den betyder att man sätter 687 in hela sitt väsen, ja all den myndighet och själskraft som finns i ens ätt och stam, förfäder och gudomligheter inbegripna. Därför är det också vanligt att anförvanter eller framstående representanter för stammen sluta upp kring den som avlägger e. och öka dess kraft genom att svära den med honom. Utgående från dessa föreställningar betraktade semiterna under långa tider e. som det enda medlet att utröna en persons trovärdighet. Därvid uppfattades s a nningen som identisk med personlig tillförlitlighet. Det som en trovärdig person uttalade var sanning. Uppstod tvivel om en utsagas sannhet, så skulle uttalaren styrka sin sannfärdighet, vilket skedde genom e. Hos grekerna utvecklades däremot redan tidigt sinnet för den abstrakta sanningen. Vid stridiga eller tvivelaktiga påståenden gällde det att utröna vad som var sanning eller lögn oberoende ay de talandes personliga auktoritet. Om det objektiva sakförhållandet icke kunde utredas, tillgreps som sista utväg e., varvid den förorättade parten inför domstol var edsberättigad framom den andra. Med detta betraktelsesätt överensstämmer den från romersk rätt kända seden att domaren endast då juridisk klarhet genom undersökning och vittnen icke kan vinnas svär domareden och sedan i kraft av den avgör ärendet. I G.T. är uppfattningen av e. ung. densamma som hos fornsemiterna i allmänhet. List, lögn och halvsanning betraktas som legitima vapen i kampen för tillvaron, t. ex. 1 Mos. 20:2; Jer. 38: 25—27, och e. blir därför flitigt brukad för att öka ordens tyngd och den personliga trovärdigheten. För missbruk varnas redan i 3 Mos. 19: 12. På Jesu tid hade svärjandet blivit en 688