osed, som man på allt sätt försökte stävja, bl. a. genom att i detalj definiera vad som skulle betraktas som e., inskränka e:s användning vid domstol samt strängt bestraffa mened. Jesus förkunnade ett sannfärdighetsideal som befriade människan från behovet att alls använda e. Hon skulle vara så alltigenom sann, att man utan varje e. kunde lita på att hennes ja var ja och att hennes nej var nej. Så böra näml. Jesu ord Matt. 5:37 förstås (jfr Jak. 5:12; den ordagranna översättningen: »Edert tal vare ja, ja och nej, nej» skulle innebära att Jesus godtog vissa enkla eder, eftersom ett upprepat ja eller nej enligt judisk uppfattning redan var en e.). En ypperlig illustration till dåtida svärjande är berättelsen om Petrus, som (Matt. 26: 69—75) först nekar, sedan nekar med en e. och slutligen förbannar sig och svär (falskt). Paulus använder ofta edliga bedyranden (t. ex. Gal. 1:20; 2 Kor. 1:23). För senare tiders kristna har e. blivit ett svårlöst e ti s k t problem, i det att man tolkat Jesu ord som skulle de förbjuda all edgång. Svårigheten ligger dock på ett annat plan. Den kristne skall icke självmant tillgripa e. Blir han emellertid avkrävd e., så betyder det att man betvivlar hans sannfärdighet. Detta innebär en personlig förödmjukelse, som en kristen dock måste kunna bära. Han står i allt sitt handlande inför Guds ansikte, och Gud skall en gång döma honom. En e. som icke innebär annat än en bekännelse av detta strider icke mot Jesu ord och handlingssätt (jfr Matt. 26: 63—64). Konflikten uppstår först om edsformuläret innehåller sådant som icke kan förenas med kristen gudstro. Ett missbruk kan också sägas föreligga om en i princip icke kristen statsmakt, för att nå sina syften, förpliktar de kristna vid deras religiösa tro, men i fråga om andra nöjer sig med edssurrogat eller avstår från att kräva e. Ju mera samhället förlorar sin religiösa enhetlighet, dess mera synes utvecklingen också gå i den riktningen att bruket av e. i det offentliga livet minskar och de som av sin tro äro förhindrade att avlägga e. icke tvingas därtill. 689 EFESERBREVET Inom nordiskt r ätt s väsen förekommer e. ännu i en mångfald olika användningar, och mened bestraffas. Vid prästvigning avges i Danmark, Norge och Sverige endast prästlöften, i Finland avlägges dessutom både prästed och tjänstemannaed. I Norge avlägges (skriftlig) »embetsed» endast av präster som utnämnas till ordinarie kyrkligt ämbete, i Danmark avges i motsvarande fall ett »>embedsløfte» i form av skriftlig »erklæring». I Finland och Sverige skall medlem av domkapitel svära särskild domared. Litt.: F. Thudichum, Geschichte des Eides (Tübingen 1911); Johs. Pedersen, Den semitiske Ed (diss. Khvn 1912); Herman Müller, Zum Eidesverbot der Bergpredigt (Paderborn 1913); Artiklarna Eid och Iusjurandum i Realenzyklopädie der Klassischen Altertumswissenschaft, hrsg. von A. Pauly—G. Wissowa. R. Gg EFESERBREVET. 1. /nnhold. Etter brevinngangen 1:1—2 følger en lovprisning av Gud (jfr 2. Kor. 1:3ff.; 1. Pet. 1:3ff.), for hva han i Kristus har skjenket de troende, etter sin evige, altomfattende frelsesrådslutning. I denne frelse har også brevmottakerne fått del ved evangeliet og beseglingen med den Hellige Änd (ved dåpen). Forsikring om takk og forbønn for lesernes kristenstand, 1:15—19; 3:1, 14—19, innrammer så påminnelser om Guds mektige gjerning i Kristus, 1:20—23, og i ham med de døpte, 2: 1—10. Brevmottakerne som før var hedninger, har ved forsoningen fått fri adgang til Gud i Kristus og hans kirke, 2: 11—22. Et annet innskudd minner om at Paulus, forbederen og brevskriveren, er den som er satt til å forkynne hedningene evangeliet og derved fullbyrde Guds frelsesplan, 3: 1—13. Den inledende delen avsluttes med en doksologi, et »ære være —», 8: 20—21. Brevets annen hoveddel, kap. 4—6, er av formanende karakter. Brevmottakerne formanes til å vandre verdig kallet og i innbyrdes kjærlighet å bevare den enhet som er gitt i kirken, Kristi legeme, 4:1—I16. Den kristne vandel fremstilles i skarp motsetning til den hedenske som en stadig fornyet virkeliggjørelse av det som en gang 690