EFTERFÖLJD ledes av Manasses stam till Norge. Till detta resultat kom Lee genom ett studium av de bibelord, som gällde Efraim och Manasse. Det ligger ett rörande drag av utvandrarens kärlek till sitt gamla hemland, när Lee i sitt eget folk såg Efraim, löftets stam. Han fick t. ex. 1 Mos. 49: 23—24 att passa in på det lilla Sverige, som under historiens gång ofta angripits av större makter, men dock varit segerrikt i sitt försvar. Om arten av Lees bibelutläggning talar bättre än långa utredningar, att han såg ett bevis för att svenskarna voro efraimiterna i berättelsen Dom. 12: 5—6. Liksom efraimiterna ej kunde säga »Schibbolet», utan sade »Sibbolet», kunde svensk-amerikanarna ej lära sig schljudet, utan sade »Sikago» i st. f. Chicago! Lees huvudarbete »Guds dubbla plan eller den profetiska nyckeln till bibelns lära etc.», 1882, går ut på, att varje händelse i det förflutna skall få sin motsvarighet i framtiden. Detta är uppenbarelsens innebörd, men denna blir tillgänglig blott för den, som böjer sig härför. Som så ofta tenderar hela tankegången att bli ett slags förvridet »vetenskapligt system» snarare än en religion och frälsningsuppenbarelse. Lee är starkt fientlig mot det bestående samhället och de kristna kyrkorna. Dessa utgöra Babel, en gång grundat av Nimrod, den s. k. »tegelstenskulturen». Från Babel härstamma de kristna grunddogmerna, treenighetsläran, inkarnationen, läran om himmelriket och själens frälsning. Dessa läror förkastas alltså, himmelriket skall upprättas på jorden och bli ett socialt lyckorike. Bland andra egenheter kan nämnas, att lördagen firas som vilodag i st. f. den »hedniska» söndagen. På grund av bibelns bildförbud är fotografering förbjuden. Lee och hans maka utövade en omfattande skriftställarverksamhet och utgåvo ett 50-tal skrifter, många i flera upplagor. På 1870-talet kom makarna till Sverige, där de arbetade i väckelsens kölvatten och mångenstädes spolierade det andliga livet. Eljest torde rörelsen ej ha fått någon varaktig betydelse i vårt land. Större bet. har arbetet haft bland skandinaverna i USA. I Chicago utgavs tidningen »Betlehemsstjärnan», se- 695 nare »Stjärnan och Spiran», numera endast i eng. uppl. »The star and the sceptre». Se även Apokalyptik och Adventister. Litt.: Bland Lees egna skrifter märkes den självbiografiska: Den vandrande dagboken (4 ed. Oslo 1938); 7. Andr, Religiösa nutidsrörelser av mystisk och apokalyptisk art (i Sv. kyrkans årsbok 1926); D. Hedegård, Adventister, Russellianer och Efraims budbärare (Sthm 1929); K. Vold—E. Spjut, Moderna religionsbildningar (2 ed. Uppsala 1934). E. B—r EFTERFÖLJD. Kristi e. har mer eller mindre uttalat varit ett ledmotiv i ail kristen fromhet. E. i N. T. Det flera gånger i evangelierna förekommande ordet att följa Jesus står rent språkligt i samband med den senjudiska seden att lärjungar gingo ett par steg efter sin mästare. Att »följa efter» betydde att vara någons lärjunge. Själva termen har icke direkt utsagt något om strävan att efterlikna, ehuru religiöst lärjungaskap väl alltid innesluter efterliknande. I det senare kyrkliga språkbruket har tanken på Jesus såsom förebilden alltid stått i förgrunden, då det varit tal om e. Jesus har även själv vid olika tillfällen manat lärjungarna att efterlikna honom: »jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat» (Matt. 11:29). Mot lärjungarnas ärelystnad ställde han sitt eget exempel: »Den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng, likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många» (Matt. 20:27 f.). En mera utpräglad innebörd har e., när den likställes med att gå martyriets väg: »Den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig» (Matt. 10:38). Hos Paulus har tanken på Kristi förebild en dominerande ställning. I etiska situationer grep han tillbaka till detta föredöme: »Varen så till sinnes, som Jesus Kristus var» (Fil. 2: 5. Jfr Rom. 15:3 och 7; 1. Kor. 11:1; 2. Kor. 8:9; Ef. 5:25). Paulus vädjar härvid mindre till minnet av Frälsarens jordiska gestalt än till den kärlek Kristus bevisat, då han tog mandom för människornas frälsning. Den jordiska förebilden är dock icke undanskymd. Rom. 15: 3 ff. har en tydlig hänsyftning på Jesu 696