jordeliv. — I de johanneiska skrifterna betonas också förebilden, framför allt i berättelsen om fotatvagningen (Joh. 13:13 ff.). I avskedstalet bjuder Jesus sina lärjungar att älska varandra »såsom jag har älskat eder» (Joh. 15: 12). Hans glädje skall bo i dem, men de skola också bli förföljda av världen, såsom han blivit förföljd (15: 19). Kristus som förebild framhäålles ytterligare i Hebr. 12:3 och i 1. Petr. 2: 21 ff. Karakteristiskt för förebildstanken i N. T. är, att efterliknandet icke är något från tron på Kristus och gripenheten avy honom isolerat. I sak kan e. icke skiljas från Kristusmystiken. Det förebildliga sökes vidare i Jesu kärlek, ödmjukhet och tålamod, ej i hans livs enskildheter såsom hans ogifta stånd, hans egendomslöshet, hans egen förkunnareverksamhet med övergivande av timmermannens syssla. E. i kyrkans historia. I den efterapostoliska tidens litteratur lägges särskild vikt vid martyriet som form för Kristi efterföljelse, men såväl Klemens av Rom som Ignatius påminna även om Jesu lydnad och ödmjukhet såsom exempel att efterlikna (1. Clem. 17:1; Ign. Eph. 10:3; Ign. Rom. 6:3). Fr. o. m. eremit- och munklivets framträdande inom kyrkan kom accenten att ligga på det asketiska livet som den egentliga e. Men denna väg valdes också, emedan den syntes vara en fostran till ödmjukhet och tålamod. Enligt Augustinus hade Kristi människoblivande till syfte att bryta det mänskliga högmodet genom Kristi däri bevisade ödmjukhet. Att efterlikna Kristus i detta stycke framstod genom Augustinus’ inflytande för den västerländska kristenheten som det kristna livets egentliga kännetecken. Ungefär från Bernhards av Clairvaux tid fick fördjupandet i Jesu jordeliv och särskilt i lidandeshistorien en framskjuten plats i andaktslivet. Detta blev en mäktig hävstång för fattigdomsidealet. Men e. inskränktes ej härtill. Franciskus lade lika stor vikt vid sinnets obegränsade generositet. Den fullkomliga glädjen var för honom att bära hugg och slag utan bitterhet och att göra sin nästa all den tjänst man förmådde. 697 EFTERFÖLJD Sin klassiska utformning fick efterföljdsidealet i Thomas a Kempis »Om Kristi efterföljelse». Denna skrift bygger i förvånande ringa grad på intryck från Jesu levnad. E. består i sinnets frigörelse från jordisk ävlan och inriktning på det eviga livet i Kristus. Thomas uppställde fyra grundregler för sinnets frid: att hellre göra en annans vilja än sin egen, att alltid välja det mindre framför det större, att alltid sätta sig nederst, att alltid bedja och åstunda, att Guds vilja i oss måtte fullbordas (Bok III, kap. 24). Ensamhet och undflyende av det yttre livets mångahanda sysslor framställdes som ett viktigt medel att förverkliga sinnets stillhet. Men författaren visste också, att de yttre sysslorna icke i och för sig äro själens fiende: »Enfalden sträcker sig efter Gud, renheten omfattar och åtnjuter honom. Intet arbete, som för övrigt är gott, skall häruti hindra dig, om du i ditt inre är fri från otillbörliga lustar . .. Vore ditt hjärta utan svek, skulle hela skapelsen vara dig en livets spegel, en bok full av helig lärdom» (Bok II, kap. 4). Luther drog ut konsekvensen av denna tankegång, då han lärde, att för den, som av hjärtat tror på syndernas förlåtelse, är himlen ren med sina stjärnor och jorden med sina blommor och sitt gräs. Den eftertridentinska katolicismen utformade efterföljdstanken i flera olika riktningar, såsom Loyolas energiska avgörelse att ställa all sin kraft till den store härförarens förfogande och den franska mystikens strävan att genom meditation över Kristi liv likgestaltas med honom (»man är, vad man älskar»). Luther framhöll oavlåtligt, att man måste förkunna Kristus från två synpunkter: såsom gåva och såsom exempel. Då reformatorn ansåg, att man före honom endast predikat Kristus som exempel och att detta icke lände till hjälp för någon, lade han själv huvudvikten vid budskapet om Jesus som gåva. Kristus som föredöme berörde han mera i förbigående och utan att e.-tanken blev noggrannare preciserad. En principiell kritik av e:s-idealet uttalar Luther på ett par punkter. E. förkastas som 698