till sitt exempel (imitatio sanctitatis Christi). (Jfr Pelagianism.) I finare form framträder e:s-tanken i frälsningsuppfattningar, som kallas synergistiska, d. v. s. Gud och människan samarbeta. I den s. k. synergistiska striden tog den lutherska kyrkan avstånd från alla sådana riktningar, som erkände den fria viljans positiva andel i frälsningstillägnelsen. (Se Konkordieformeln Art. II Om den fria viljan.) Människan är träl under synden och oförmögen till omvändelse. Men det står i hennes makt att avgöra, om hon vill höra Guds ord el. icke. Då Gud omvänder människan, tvingar han henne icke, utan han drager henne så till sig, att hennes motsträviga vilja blir villig. Med e:s-tanken sammanhänger slutligen den s. k. analytiska rättfärdiggörelseläran. Man anser att människan faktiskt blir rättfärdig; rättfärdiggörelse är detsamma som helgelse. Enl. den lutherska uppfattningen är rättfärdigheten en »främmande rättfärdighet», d. v. s. Kristi (Guds) rättfärdighet. Den är idel nåd, som tillägnas genom tron. Litt.: Den nyare evang. Lutherforskningen i dess helhet. — R. Seeberg, Lehrbuch der Dogmengeschichte I—IV (2—3 ed. Leipzig 1908 —20; (Seebergs Luthertolkning har väckt kritik; trots att han skarpt drar gränsen mellan lagreligion och återlösningsreligion, förstår han Luthers rättfärdiggörelselära i analytisk riktning); A. Nygren, Den kristna kärlekstanken genom tiderna 1—2 (1:3 ed., 2:2 ed. Sthm 1947); A. Köberle, Rechtfertigung und Heiligung (3 ed. Leipzig 1930); R. Bring, Förhållandet mellan tro och gärningar inom luthersk teologi (Helsingfors 1933); Eino Sormunen, Jumalan armo I—II (Helsinki 1932—34). O.T. EGOISM. I det allmänna språkbruket har ordet e. en mycket dålig klang. Med denna benämning, som är härledd från det lat. ordet ego, jag, åsyftas vanligtvis en hänsynslös självhävdelse. En egoist i denna bemärkelse söker i allt blott sin egen fördel, och bryr sig ej i sitt själviska njutnings-, makt-, eller penningbegär eller i sin äregirighet det minsta om sina medmänniskors väl eller ve. En sådan extrem e. har nog i allmänhet blivit strängt bedömd, men har ock i det 23 705 EGOISM mänskliga tänkandet haft ivriga anhängare. Inom antiken uppträdde de radikala s ofisterna som förkunnare av en hänsynslös egoism. De hade som sin teoretiska grund den sofistiska satsen, att människan, den enskilda människan är måttet för all kunskap. I Platons dialog Staten representerar sofisten Trasymachos denna e. Han påstår, att det rätta är det, som är till gagn för den starke. I den kyreneiska och den epikureiska hedonismen ansågs det högsta goda vara den enskildes njutning. I den nyare tiden har det funnits tänkare som Hobbes och Mandeville, som ha sett i den hänsynslösa e. människans grundegenskap, men dock ha velat bevisa huru denna e. kan begränsas eller vändas till det allmännas bästa. Inom den franska upplysningsfilosofin fanns det några förespråkare för e. såsom materialisterna La Mettrie och Helvetius, men även de ville dock bevisa, att det själviska njutningsbegäret kan lända till godo för det mänskliga samhället. I det nittonde årh. möta vi däremot den rena hänsynslösa e:s förkunnare. Den mest radikala e:s filosofiske förespråkare har väl varit den tyske skriftställaren Max Stirner (Kaspar Schmidt). I sin beryktade bok »Der Einzige und sein Eigenthum» (Den enskilde och hans egendom) framställer han den mest hänsynslösa e. som den enda förnuftiga livsuppfattningen. Stirner vill avskaffa alla allmänna värden, t. o. m. allt tänkande, som ej befordrar den enskildes gränslösa självhävdelse. Allt det, som har blivit aktat för heligt har enl. Stirner varit för den enskilde en broms och har hindrat hans självhävdelse. Stirner förkastar ej endast religionen, utan också staten, familjen och rätten, t. o. m. en allmänt omfattad sanning. Den enda sanningen, som Stirner erkänner, är en sådan sanning, som står under den enskilde och som han kan bruka för sina själviska syften. Stirner dyrkar nog makten som medel, men målet är för honom njutningen, den njutning, som tillfredsställer människans sinnliga begär. I en mera subtil form bley den rena hänsynslösa e. förkunnadi Nietzsches tän- 706