EKLUND kande, särskilt i hans senare tänkande. Det synes, som Nietzsche ej alls hade stått under inflytande av den några årtionden äldre Stirner. Men det finnes nog märkbara likheter i deras tänkande. Så försvara båda brottet och brottslingen. Stirner betonar, att det kan för den enskilde vara nödvändigt att hävda sig själv på brottets vägar. Och Nietzsche ser i brottslingen den starke mannen, som har kommit i ofördelaktiga förhållanden och saknar öknen, en friare och farligare tillvaroform, vari alla hans insikter vinna sin rätt. Nietzsches idealmänniska är just den starke mannen, som hänsynslöst förverkligar sin vilja till makt. I sin rena, skrupelfria maktdyrkan hånar Nietzsche all humanism, altruism och människokärlek. Kristendomen är för Nietzsche framför allt förhatlig för sin lära om människokärleken, vari Nietzsche ser den svages nedriga försök att på ett listigt sätt försvara sig emot den starkes rättmätiga maktbegär. Det bör dock betonas, att Nietzsche ej är så ensidig som Stirner. I hans tänkande möta vi också andra drag, ex. den förnäma tanken om den skänkande dygden i hans huvudverk »Also sprach Zarathustra» (Så talade Zarathustra). Även denna tanke har nog en egoistisk grund, men den representerar en ädlare e. I en sådan renodlad hänsynslös e. som förkunnas av Stirner och av Nietzsche i hans lära om viljan till makt finnes det ej mera några problem. Men i en vanlig filosofisk etik möta vi problemet om e:s relativa berättigande. Om man ock ser i altruismen, i hänsyn till andras väl, ett högre etiskt mål och ideal, kan det invändas, att en människa, som ej vet sitt eget bästa, och ej har försökt sträva efter det, som länder till hennes egen lycka och fullkomning, ej kan hjälpa och tjäna sina medmänniskor på ett lämpligt sätt. Det medges nog allmänt, att en ren och hänsynslös e. är både vrång och absurd, då varje människa är i allt beroende av sina medmänniskor. Men om man som Goethe och sådana etiker som Höffding ser i personlighetens utvecklande människans höga mål, så blir människans strävan efter sin egen personlighets fullkomnande en etisk plikt. Människan 707 måste efter denna livssyn vara egoist på ett rätt och nobelt sätt. Även i kristendomen möta vi detta problem, framför allt i förkunnelsen av sökandet efter den egna frälsningen. Denna frälsningssträvan har sin klara och fasta grund både i Kristi och apostlarnas förkunnelse. Då lärjungarna frågade Jesus om de frälstas antal, svarade han dem: »Kämpen för att komma in genom den trånga porten». Och Petrus förkunnade på pingstdagen: »Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.» Sådana ord möta vi många i N. T. De äro klara maningar att söka sin egen frälsning, och kunna synas ha en egoistisk tendens. Men ett rätt gudsförhållande förintar allt självhävdande. Människan blir intet i sig själv. Allt vad hon har, har hon av Gud, av nåd, och hon blir själv en Guds kärleks genomfartsled till sina medmänniskor. Den mänskliga e:s sammanbrott i det kristna trosförhållandet framställes tydligt av Paulus i orden: »Och nu lever icke mer jag utan Kristus lever i mig, och det liv, som jag lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig.» En troende kristen människa har intet att hävda sig med — hon måste alltid bekänna, att hennes ego — egenjag — även det religiösa och fromma ego är i sig självt synd inför Gud, såsom ock alla hennes själviska strävanden. Hennes uppgift och kallelse är att tjäna Gud tjänande sina medmänniskor. Även en förnäm personlighets-e. har inte någon hemortsrätt i den kristna etiken. Litt.: E. Brunner, Der Mensch im Widerspruch (Berlin 1937); F. Künkel, Das Wir (Schwerin 1939); R. Niebuhr, The nature and destiny of man I—II (Repr. London 1944); A. Runestam, Jagiskhet och saklighet (Sthm 1944); K. E. Skydsgaard, Kristendom og menneskelighed (Khvn 1949). Y. A. EGYPTEN, se Ægypten. EIENDOM, EJENDOM, se Egendom. EKLUND, Johan Alfred, 1863—1945, svensk biskop, psalmdiktare, teolog, kulturkritiker. Född i Ryda, Skaraborgs län, blev E. teol. kand. 1890, e.o. lektor i Göteborg 1889—92, prästvigd 1892, komminister i 708