V. Tunhem 1894, domkyrkovicepastor och docent i teol. prenotioner och teol. encyklopedi (religionshistoria) i Uppsala 1896, domprost i Kalmar 1902, biskop i Karlstad 1907 och emeritus 1938. E. var uppförd på förslag till professur i teol. prenotioner 1901. Han var ledamot och ordf. i de psalmbokskommittéer, som utarbetade förslag till psalmbok för sv. kyrkan 1911, 1914, 1917 och 1920 samt förordnades att ensam, obunden av direktiv utarbeta förslag till ny psalmbok 1933; förslaget utkom 1934. E:s teologiska, homiletiska, hymnologiska och kulturkritiska författarskap är mycket omfattande. Hemmet var fattigt men gott. Av dess kristna anda, församlingslivet och den kyrkliga väckelsen, »västgötakristendomen», tog E. tidigt outplånliga intryck och påverkades starkt av kyrkoherde C. J. Smedbergs förkunnelse och profetiska allvar. Gymnasiståren i Skara gåvo friska impulser till litterärt studium och tänkande över kulturella och kristna problem. Under dem genomgick E. en för hans uppfattning betydelsefull andlig kris, den första i en rad liknande kriser. Den väckte hans mot ytlig radikalism kritiska sinne. Under studieåren i Uppsala kände han sig icke kunna acceptera den boströmska idealismen eller den tyskinfluerade liberala teologien (A. Ritschl och A. von Harnack). Han fick genom inflytande från Pontus Wikner i dennes sista filosofiska period fördjupad anknytning till historiens och den bibliska uppenbarelsens värld. Wikners tänkande banade honom också väg till E. G. Geijers personlighetsfilosofi. Hans egen ståndpunkt torde kunna kallas »personlighetsteologisk» (Bertil Block). I en från 1890-talets början till livets slut genomförd kulturkritik gjorde E. skarpsinnigt och skoningslöst upp med positivism, naturalism, esteticism och »verdandism». I vissa partier av denna kritik röjer han en profetisk klarsyn, påminnande om Harald Hjärnes. I sin förkunnelse framstod E. redan vid mitten av 1890-talet som en predikans förnyare (Predikosamling: Kyrkans år, 1—3). 709 EKLUND J. A. Eklund. Han tog kulturkritiken med på predik- . stolen, språket var realistiskt i modern litterär anda, framställningen bar spår av förberedelsens iver, det exegetiska förstudiet var grundligt men greppet var centralt religiöst och predikan andades en intensiv personlighets värme. Han fyllde på nytt Uppsala domkyrka, där bl.a. studenter från alla fakulteter strömmade till. Samtidigt utformade han med stor klarhet ett kyrkligt församlingsideal, byggt på kyrkogemenskapens ansvar och glädje, som blev den 1909 frambrytande ungkyrkorörelsens*. För denna fick E. från första stund en djupgående betydelse, ej minst genom sin kampsång, »Fädernas kyrka», 1909. Ingen har som E. genom kommittéarbete och psalmdiktning bidragit till att skapa den svenska psalmboken av år 1937, även om han icke personligen fick föra psalmboksfrågan i hamn. Tidigt van att uttrycka sig i bunden form vann E. omkring 1908 710