EKLUND alltmer förtrogenhet med psalmtonen och skrev den ena psalmen efter den andra, varvid han visade sig kunna till psalm av hög valör överföra Pauli tankar, såsom i nr 417 »Gud gav i skaparorden». Till hans mest sjungna psalmer höra nr 130 »Livets Ande, kom från ovan», 329 »Pris vare Gud! Allena han», en högtstående kallelsepsalm, 510 »Kom, helige Ande, från höjden» och ungdomspsalmen 531 »Med Jesus fram i de bästa åren». E. har därjämte gjort många bearbetningar och mer än någon annan bidragit till att med vår psalmbok införliva översättningar från engelskan. E:s psalm är icke stämningsmättad men buren av djup känsla och en kärv innerlighet. E. har i sin psalm velat skildra kristendomens drama och ställa in människans historia i detta. E. var synnerligen flitig som teologisk författare och utgav arbeten även av kyrkohistoriskt innehåll, bl. a. »Andelivet i Sveriges kyrka», 1—8. En stor del av hans produktion utgöres av biografier. Som stifts. chef nitälskande och inspirerande och livet ut en hängiven kyrkoförnyelsens man ägnade han ungdomen ett levande intresse. Jämte Nathan Söderblom och Einar Billing var han sin samtids ledande svenske kyrkoman. Litt.: E. Leufvén, J. A. Eklund som predikant (Sthm 1917); E. Liedgren, J. A. Eklund, som psalmdiktare (i Präster och poeter, Uppsala 1933); En bok om biskop J. A. Eklund, utg. av S. Thulin (Uppsala 1946); För fädernas kyrka. Biskop J. A. Eklunds livsgärning, utg. av N. Karlström, (Uppsala 1947. I denna senare utförlig bibliografi av Erik Gren); E. Malmeström, J. A. Eklund. En biografi (Sthm 1950); E. Malmeström, Eklund, Johan Alfred (Sv. biogr. lex. bd 12, Sthm 1949). E. Mm EKLUND, Pehr, teolog och kyrkoman (1846 —1911). Docent i exegetik vid Lunds universitet 1872, e. o. professor i symbolik och moralteologi 1882, prof. i dogmatik och moralteologi 1890, 1:e teol. prof. och domprost 1893. E. är en av de mest markerade gestalterna inom det senaste århundradets svenska teologi. Han fick sin utbildning under en tid, då en hegelskt orienterad teologi domine- 711 Pehr Eklund. rade Lund, influerades av Schleiermacher och Ritschl samt av den samtida historisktkritiska teologien. E. var emellertid alltför självständig och egenartad för att låta sig inordna inom någon teologisk skolas gränsmärken. I ett livfullt och intresseväckande encyklopediskt arbete — Den teologiska vetenskapen, 1889 — sökte han klarlägga vad som utmärkte teologien såsom vetenskap. Under framhäållande av dess artskillnad från filosofien, hävdade han samtidigt, att »det ligger i filosofiens och religionens väsen att söka varandra». När han då talade om »metafysik», ville han för teologiens vidkommande beteckna denna så- som »religiös» eller, fullständigare — med tanke på den centrala roll »den heliga historien» spelade för honom — såsom »h is- t oris k-religiös». Sin fullmogna teologiska åskådning har E. framlagt i de två arbetena: »Den apostoliska tron i Martin Luthers katekesutläggning» (1897—99) samt »Evangelisk Fadervårsdyrkan» (1904—05). E:s huvudintresse är här att i stark anknytning till Luther fixera vad som är »äkta evangeliskt» och avgränsa detta från i historien och samtiden förekom- 712