mande förvanskningar av »lagisk, skolmässig eller naturartad beskaffenhet». Distinktionerna äro klara, uttryckssättet ofta slående, stundom högst originellt. E:s strävan var att så mycket som möjligt komma i kontakt med lekmannavärlden. Karakteristiskt är att boken om den apostoliska tron har undertiteln »lekmannabibelns hjärta» och att den i förordet beskrives som »ett försök i nordisk kyrkovetenskap». E:s kyrkosyn avvek från den äldre lundensiska teologiens institutionalism, men avgränsade sig samtidigt klart genom sina vida perspektiv från en sekterisk, » sällskapsmässig» uppfattning. E:s Luthertolkning vilade icke på någon mera ingående Lutherforskning, men genom sin inriktning på det för reformationen väsentliga förberedde den dock den efterföljande Lutherrenässansen inom svensk teologi. Samma omständighet gav honom en position över partierna i en tid fylld av skarpa teologiska motsättningar. Hans friskhet, omedelbarhet och personliga charm bidrogo också till att giva honom en dominerande ställning i samtidens Lund. Vid sidan avy ovan nämnda arbeten utgav E. ett betydande antal större och mindre teologiska skrifter. L. Wollmer har gjort ett försök att genom utdrag ur E:s skrifter sammanställa en »Evangelisk troslära» (1914). Litt.: L. Wollmer, Om P. E. som dogmatiker (Lund 1918); E. Rodhe, Svenska kyrkan omkring sekelskiftet (Sthm 1930). G. E. H. A. EKSEGESE, EKSEGETIK, se Exegetik. EKSIL, se Exil. EKSISTENSIALISME kalles den franske gren av den moderne eksistensialfilosofi*. Dens ledende navner Jean-Paul Sartre (f. 1905), dens tidskrift siden okt. 1945 »Les temps modernes». Blant Sartres elever kan nevnes Simone de Beauvoir. En kristen e. representeres av Gabriel Marcel (f. 1889) og andre. Eksistensfilosofien ble utformet i Tyskland i den kritiske tid etter første verdenskrig av menn som Martin Heidegger, Karl Jaspers og Eberhard Grisebach. Den er preget av samme sprengende uro og oppbrudds- 713 EKSISTENSIALISME stemning som den samtidige dialektiske teologi og har felles røtter med den i Kierkegaard-renessansen. Men den har også et tydelig innslag av Nietzsche. Sin metode henter den nærmest fra Husserls »fenomenologi»: den tar for seg tilværets konkrete fenomener, fjerner ved abstraksjon det individuelle og tilfeldige og søker i et »Wesensschau» å utgrunne tingenes vesen og tilværets mening. Sartres filosofi utmerker seg mer ved intensitet enn ved originalitet og er nærmest en radikalisert utgave av Heideggers tanker med innslag av Hegel, Kant og andre. I følge Heidegger er mennesket »kastet» inn i tilværet og har sitt normale utgangspunkt i en tilfeldig og »uegentlig» livsform hvis subjekt er det anonyme »man» med dets oppgåen i de nærmeste ting. Men selve den trivielle omsorg for tingene og for den dag i morgen (»Sorge») antyder en høyere mulighet: den at mennesket griper ut over sin uegentlige stykkverktilværelse, ut mot »egentlighet», helhet og frihet. Denne høyere eksistensmulighet har sin herold i samvittigheten og sitt symptom i angsten, som slår veggene ut i trivialitetens »hjemlige» rom og gjør tilværelsen »un-heimlich» farlig og mulighetssvanger i ett. I angsten oppleves den avgjørende eksistensutvidelse som griper fram til døden som den siste, egentligste mulighet og i tragisk-heroisk dødsberedskap realiserer den frihetens beslutsomhet som intet håper og intet frykter. Det er forståelig at denne fortvilet-patetiske krigs- och krisetidsmetafysikk kunne fenge i nederlagets og frihetsbevegelsens Frankrike under den annen verdenskrig. Hos Sartre er utgangspunktet i livets konkrete situasjoner blitt understreket ved kombinasjonen av filosofisk og skjønnlitterært forfatterskap, og helhetsinntrykket går snarere i retning av subjektiv, filosofisk diktning enn av streng, metodisk tenkning. Sartres filosofiske grunntese er at virkeligheten går forut for ideen, den konkrete eksistens er primær i forhold til enhver vesensbestemmelse (lexistence précède l'essence). Det er livsløgn og flukt å ville sikre seg ved en eller annen statisk vesensbestem- `, 714