EKUMENIK holdt dog, at eksorcismen ikke hørte til dåbens »substans» og godt kunne udelades, men at kirken beholdt den for at fastslå, at barnet var under arvesynden og derfor i djævelens vold. Allerede fra begyndelsen af 17. årh. afskaffedes den uden større vanskeligheder forskellige steder og under særlige forhold (ved højtståendes dåb). Spener ønskede den afskaffet, fordi den var uklar; men forsigtigt anbefalede han hellere at forklare menighederne dens betydning end vække uro ved at afskaffe den. J. Baumgarten udtrykker vist d. 18. årh:s egentlige mening ved at kalde eksorcismen »en vilkårlig handling... uden guddommelig befaling», og oplysningstiden og rationalismen slog fødderne bort under denne gamle kirkeskik, så at den afskaffedes overalt i de lutherske kirker. I Danmark-Norge forsvandt den 1783, i Sverige ved ritualet 1811 sammen med forsagelsen (abren u ntiationen), i Finland 1886, da forsagelsesspørgsmålene også blev omformet til et optativt ønske. Man har ofte, og ret naturligt, sat disse to riter i forbindelse med hinanden og betragtet forsagelsen som led af et besværgelseskompleks, men der er en væsensforskel, i det forsagelsen forudsætter og udtrykker en aktivitet hos baptizanden, mens eksorcismen udtrykker den fuldkomne passivitet. For så vidt er eksorcismen en slags forudsætning for, at baptizanden kan »forsage». Korstegnet før dåben, måske en sidste rest af eksorcismen, er nu udtrykket for, at baptizanden hører Kristus til og ikke er i djævelens vold. Litt.: Æg. Hunnius, De abrogando exorcismo (Erfurt 1606); J. M. Krafft, Ausfürliche Historie vom Exorcismo (Hamburg 1750); J. L. Rohmann, Exorcismens Historie i Danmark (Odense 1835); J. W. F. Höfling, Das Sakrament der Taufe (Erlangen 1846); !. F. Dölger, Der Exorzismus im altkristlichen Taufritual (Paderborn 1909); V. Schepelern, Daab og dæmon (Khvn 1914); N. M. Plum, Forsagelsen ved daaben (Khvn 1920). N. M. P. EKTESKAP, se Äktenskap. EKUMENIK är det sammanfattande namnet på de kristna gemenskapssträvandena, såsom de bedrivits särskilt under vårt århundrade. 723 Kristna gemenskapssträvanden ha funnits lika länge som kyrkan varit splittrad. Överhuvudtaget har intet schisma funnits, som kyrkorna eller representanter för dessa ej sökt överbrygga, även om resultatet varit ringa. Man kan från Gamla kyrkans dagar tänka på de försök, som gjordes för att häva schismat mellan den romerska och den bysantinska kyrkan*. Vad tiden efter reformationen beträffar, kan nämnas Philipp Melanchthons brevväxling med patriarken i Konstantinopel, italienaren Jacob Acontius’ (d. omkr. 1566) betydelse för toleranstankens genombrott, Martin Bucers och Georg Calixtus’ enhetssträvanden under 1500- och 1600-talen, engelsmannen John Duries (1595—1680) resor i Europa för att ena de protestantiska kristna, Zinzendorfs överkonfessionella strävanden o. s. v. Det var dock först under 1800-talets senare del, som marken på ett mer effektivt sätt bereddes för vår tids ekumeniska företag, vilket skedde genom tillkomsten av skilda former för kristen gemenskap och samverkan, varigenom tidigare skiljemurar genombrötos. Av stor betydelse för att väcka till liy en anda av kristen samhörighet, oavsett nationella och konfessionella gränser blev tillkomsten av Evangeliska Alliansen * år 1846, K.F.U.M.*- och K.F.U.K.*-rörelserna, resp. 1844 och 1855, Kristliga Studentvärldsförbundet* samt den internationella kristna ungdomsrörelsen World’s Christian Endeavour Union, vilka båda sistnämnda grundades år 1895. Samtliga dessa rörelser bygga på personlig anslutning och förutsätta medlemmarnas kvarblivande och aktivitet inom skilda kyrkosamfund. Under 1800-talets senare del uppstod enhetssträvanden på konfessionell grund. Sålunda hölls den första pan-anglikanska biskopskonferensen år 1867, vilken sedan har efterföljts av de s.k. Lambeth-konferenserna ung. vart tionde år. Inom den reformerta världen kan noteras The Pan-Presbyterian Alliance, grundad år 1875, The Ecumenical Methodist Conference, som sedan 1881 sammankommer vart tionde år, The International Congregational Council, som 724