sedan år 1891 anordnat kongregationalistiska världskonferenser samt slutligen den år 19053 tillkomna baptistiska världssammanslutningen The Baptist World Alliance med världskongresser ung. vart femte år, därest icke internationella förvecklingar lagt hinder i vägen. Även inom lutherdomen ha enhetssträvanden gjort sig gällande. Sålunda hölls på 1850-, 60- och 70-talen s.k. skandinaviska kyrkomöten. Härigenom skapades ökad kontakt mellan de lutherska kyrkorna i Norden. Av större betydelse blev tillkomsten av Allgemeine Evangelisch-Lutherische Konferens, grundad år 1868. Härur har framvuxit en ständigt utvidgad gemenskap mellan lutherska kyrkor på ömse sidor Atlanten. Från år 1947 har lutherdomen sin enande internationella organisation i Lutherska Världsförbundet*. Inom en rad länder ha närmanden ocksä ägt rum mellan kyrkor tillhörande skilda konfessioner. Detta är fallet beträffande Skottland, England, Tyskland, Frankrike, Schweiz och Förenta Staterna. I flera fall ha permanenta samarbetsorgan upprättats. Slutligen kan också nämnas den anglikanska kyrkans strävanden att närma sig den romersk-katolska, vilka dock hittills haft föga framgång, samt dess mer framgängsrika förbindelser med de grekisk-ortodoxa och gammalkatolska kyrkorna. The Fellowship of S:t Albans and S:t Sergius arbetar för ett närmare samgående med de ortodoxa kyrkorna. Alla de nu nämnda organisationerna, enhetssträvandena och närmandena mellan kristna organisationer, kyrkor och konfessioner ha utgjort preludier till våra dagars ekumeniska strävanden samt förberett marken för dessa. Det karakteristiska för dem är att utgöra ett kyrkornas samråd och samverkan dem emellan för att främja en världsomfattande kristen enhet. De ekumeniska strävandena i nutiden kunna sägas ha sitt ursprung i den första världsmissionskonferensen, som hölls i Edinburgh år 1910. En av deltagarna vid denna konferens i Edinburgh, där det Internationella Missionsrådet upprättades, var 725 EKUMENIK amerikanen Charles H. Brent, sedermera biskop inom Förenta Staternas protestantiska episkopalkyrka. Han fick i Edinburgh impulsen till att söka åvägabringa ett världsmöte mellan ombud för alla kristna kyrkor med syfte att överlägga om förutsättningarna för ett närmande dem emellan i fråga om trosåskådning och kyrkoförfattning. Först efter det första världskriget kunde detta projekt förverkligas. 1920 hölls en förberedande konferens i Genève, där alla större kristna kyrkor, den romerska undantagen, voro företrädda. Den länge eftersträvade världskonferensen hölls i Lausanne i Schweiz år 1927. Här sökte man för första gången i nyare tid uppnå en större enhet än dittills i fråga om kyrkans budskap, bekännelse, ämbeten, sakrament och författning. Men förefintliga och ännu oöverkomliga motsättningar konstaterades också. Härav framgick nödvändigheten av ett fortsatt arbete på denna teologiskt-kyrkliga linje, vilken går under namn av Faith and Orderrörelsen. Under de närmast följande tio åren voro ett antal internationella kommissioner, bestående av teologer och kyrkomän, verksamma för att närmare bearbeta sådana för kyrkan grundläggande frågor som dem rörande nåden, Guds ord, kyrkans ämbeten och sakrament, »de heligas gemenskap» och kyrkans enhet. Resultaten förelades en andra världskonferens för Faith and Order i Edinburgh, sommaren 1937. På vissa punkter konstaterades nu större enighet än tio år tidigare. Särskilt gällde detta läran om nåden, varvid de nordiska ländernas lutherska teologer verksamt bidrogo till resultatet. I andra frågor, i främsta rummet frågorna om kyrkans ämbeten och sakrament, gjorde sig alltjämt djupgående skiljaktigheter gällande. De frågor, som under de följande ären blevo föremål för ett ingående studium, gällde kyrkans väsen, skilda gudstjänstbruk och nattvardsgemenskapen. Resultaten av dessa studier framlades för och behandlades av den tredje världskonferensen för Faith and Order, vilken hölls i Lund, i Sverige, i aug. 1952. Denna konferens fat- 726