ERIK DEN HELIGE i detta hänseende var skillnaden mellan E. och Luther obetydlig, ty även Luther tillerkände, utanför religionens område, människans vilja en viss frihet. När E. 1524 i skriften »Diatribe de libero arbitrio» upptog striden och förfäktade, att människan, om också i ringa grad, äger frihet till det goda, stod han i själva verket i god överensstämmelse med skolastiken och katolsk åskådning överhuvud, men han gör det i den formen, att han analyserar de ställen i bibeln och hos kyrkofäder och teologer, som tala för och emot en fri vilja, samt kommer till den slutsatsen, att människans vilja måste vara fri; bl. a. gör han den frågan, vad budorden skulle tjäna till, om människan icke hade möjlighet att uppfylla dem. För Luther blir problemet, som han upptar till behandling i svarsskriften »De servo arbitrio» 1525, människan i hennes förhållande till Gud, och för honom är en fri vilja inte bara en omöjlighet utan, om den funnes, t. o. m. ett ont, så tillvida som den innebure möjligheten att prestera något förtjänstfullt. E:s hänvisning till budorden avfärdar Luther bryskt: »Den fria viljan bevisas icke genom lagen, den är i stället till för att övertyga viljan om dess vanmakt.» Det är med full rätt, som striden mellan E. och Luther om den fria viljan — den fortsattes från E:s sida med ytterligare ett par skrifter — stått i centrum för forskningen rörande E:s förhållande till reformationen, men varken från lutherskt eller katolskt håll har man härutinnan gjort E. full rättvisa. På båda hållen beskylldes E. för karaktärssvaghet, medan han i själva verket menade sig stå på evangeliets grund och ansåg, att sanningen inte bara fanns på ett håll utan så att säga låg mitt emellan. En studiekammarens man, i förnäm avskildhet från tidens massrörelser och obenägen för våldsamma brytningar och omstörtningar kom väl E. att sakna direkt inflytande på händelsernas gång, men det är anmärkningsvärt, att E:s uppfattning kom att påverka dogmhistorien mera än Luthers i »Den trälbundna viljan» uttalade uppfattning, som aldrig blev konsekvent genomförd. Melanchthon godtog efter hand E:s 747 tankar och på så sätt kommo de, visserligen under ständig konfrontation med Luthers synpunkter, att prägla utvecklingen. Anmärkningsvärt är också, att man alltid på reformert håll bättre förstått och uppskattat E:s insats, medan man i det längsta, både på lutherskt och katolskt håll, ehuru E. aldrig bröt med katolska kyrkan och dog som trogen katolik, stannat vid en karikatyrmässig bild av E., vilken först i våra dagar fått vika för en sannare och mera verklighetstrogen. Sin stora tid fick E. på 1700-talet, då särskilt hans fredstankar kommo att uppmärksammas. Både anabaptismen och pietismen funno hos E. mycket väsensbefryndat, men också upplysningen kom att i stor utsträckning betrakta den tolerante och lidelsefrie E. som sin man. Litt.: Någon modern upplaga av E:s samlade skrifter finns ej, men förberedes av Das Institut f. Reformationsforschung, München. Tillsvidare är man alltjämt hänvisad till J. Leclerąs ed. av E:s Opera omnia (Lugduni Batavorum 1703 06). — E:s ofantliga brevväxling är utg. i 11 bd av P. S. och H. M. Allen. — För den övriga E.-litteraturen, som är bibliografiskt fullständigt förtecknad i Bibliotheca Erasmiana, 1—3 (Gand 1893) och K. Schottenloher, Bibliographie zur deutschen Geschichte im Zeitalter der Glaubensspaltung 1517—85, Bd 1 (Leipzig 1933) s. 221 ff. hänvisas till den litt. som är anförd i R. Brings båda Erasmusuppsatser (i Brings bok Kristendomstolkningar i gammal och ny tid, Lund 1950), B. Olsson, Erasmus (Sthm 1950, 70 ff.) och K. A. Meissinger, Erasmus von Rotterdam (2 ed. Berlin 1948). B.O. ERFARENHET, ERFARING, se Den religiösa erfarenheten. ERIK DEN HELIGE. Erik Jedvardson regerade i Sverige kort efter 1100-talets mitt, dock utan att vara allmänt erkänd över hela landet. Tillsammans med biskop Henrik i Uppsala skall han ha dragit på korståg till Finland. Dess historicitet är dock mycket omdiskuterad. Efter återkomsten led han martyrdöden och begrovs i Gamla Uppsala kyrka. I samband med biskopssätets förflyttning till nuvarande Uppsala överflyttades även hans reliker, där de ännu vila bakom högaltaret i ett praktfullt skrin, 748