skänkt av Johan III. Inom kyrkohistorien är E. känd för sitt ingripande mot Varnhems kloster. Enligt Narratiuncula de fundatione monasterii Vitae-Scholae (tryckt i Scriptores rerum Danicarum IV) skulle E. jämte sin gemål Kristina ha trakasserat munkarna i detta kloster. Man har häri velat se en spänning mellan cisterciensernas universellt inriktade kyrkoideal och konungens nationalkyrkliga intressen. Efterhand försonade sig dock E. med klostret. Erikslegenden tillhör ett av de mest omdiskuterade dokumenten i svensk historia. På uppfattningen av legendens ålder och karaktär hänger också bilden av konungen. Enligt en uppfattning (L. Weibull m. fl.) kan legenden nästan helt utmönstras som historisk källa, emedan den både med avseende på innehållet och framställningssättet är en kompilation av från olika håll samlade gängse motiv. Den äldsta versionen av legenden är icke äldre än från 1200-talets slut eller 1300-talets början. Enligt en annan uppfattning (E. Carlsson) är legenden däremot tillkommen redan i samband med E:s translation i Gamla Uppsala omkr. 1170. Däremot ha senare vissa tillägg gjorts. Denna tidiga avfattning medför givetvis, att dess värde som historisk källa betydligt ökar. Erikskulten torde ha uppträtt ganska snart efter konungens död. Redan ett kalendarium för Vallentuna kyrka i Uppsala stift 1198 förtecknar hans dödsdag, 18/5. Senare firades inom ärkestiftet även translationsdagen, 24/1. Olika omständigheter bidrogo sedan till kultens snabba spridning och till att göra E. till landets nationalhelgon. Av största vikt var helgonets intima förbindelse med Uppsala, eftersom samtliga stift inom provincia Upsalensis voro skyldiga att dyrka ärkestiftets officiella helgon. Den erikska ättens starka ställning har bidragit till erikskultens spridning och befästande. Erikslegenden kom att bestämma helgonkonungens bild. Kultens egentliga hemvist var först mälarstiften men under 1300-talet nådde den även södra och västra Sverige. I den senare landsändan fick erikskulten 749 ERKENDELSESTEORI OG TEOLOGI Erik den helige. Träskulptur från omkr. 1300 i Roslagsbro kyrka i Uppland. dock stå tillbaka för det norska helgonet Olav. Orsaken härtill var dels närheten till Norge, dels ock att olofskulten redan vid tiden för E:s död hade en grundmurad ställning inom denna del av Sverige. Litt.: Erikslegenden finnes tryckt bl. a. i Scriptores rerum Svecicarum II:1 (Uppsala 1828). Striden om E. inleddes av K. Stjerna med den kritiska uppsatsen E. den helige (i Meddelanden från det litteraturhistoriska seminariet i Lund. 4. Lund 1898); K. B. Westman, Den svenska kyrkans utveckling (s. 67 ff. Sthm 1915); L. Weibull, E. den helige (i Aarbøger for nordisk Oldkyndighed. Khvn 1917); E. Carlsson, Translacio archiepiscoporum (Uppsala 1944, senaste större undersökning). H. J—son ERKEBISKOP, se Ärkebiskop. ERKENDELSE, ERKJENDELSE, se Kunskap. ERKENDELSESTEORI OG TEOLOGI. Enhver filosofisk undersøgelse af erkendelsen er altid foretaget enten ud fra et relativistisk eller absolutistisk standpunkt. Hvilket standpunkt den enkelte filosof indtager, giver sig ikke først som et resultat 750