ESKATOLOGI kyrklig luthersk teologi. Tron och teologien hörde här ihop, och man ansåg, att teologiens vetenskaplighet på intet sätt riskerades genom denna sammanknytning — en åskådning som trots många invändningar alltfort vinner nya anhängare. E:s ledande män arbetade i katolsk omgivning och stodo till en början i tacksamhetsskuld till några kraftfulla reformerta präster och teologer, som verkade i Erlangen, framför allt till J. Chr. Krafft. Deras verksamhet präglades dock av genuint luthersk konfessionalism vilken motsvarade deras egen troserfarenhet. De lutherska bekännelseskrifterna syntes för dem uttrycka det kristna troslivets rätta innehåll och bilda den enda möjliga utgången av en lång utveckling. Så t. ex. Thomasius i sin dogmatik »Christi Person und Werk» (1852— 61, 3 uppl. 1886—88) och i sin dogmhistoria »Die Christliche Dogmengeschichte als Entwicklungsgeschichte des kirchlichen Lehrbegriffs» (1874—76, 2 uppl. utg. av N. Bonwetsch o. R. Seeberg 1886—89) samt v. Frank i arbetet »Die Theologie der Concordienformel» (1858—-64), men detsamma kan i viss mån sägas om E:s skrifter i allmänhet. Den största insatsen i den nyare teologiens historia torde E. dock ha gjort i metodfrågor om den ock just häri väckt kritik. v. Hofmann är en av den nyare skriftutläggningens banbrytare (»Weissagung und Erfüllung» 1841—44 och » Der Schriftbeweis» 1852—56, 2 uppl. 1857—60). Han förkastade den ortodoxa inspirationsläran och uppfattningen om, att bibeln skulle vara »ein Lehrbuch sogenannter Wahrheiten» och krävde en frälsningshistorisk exegetik. Skriften framställer en historia, som är bärare av både profetia och uppfyllelse. Denna historias inre sammanhang kan rätt förstås endast utifrån Kristus i vilken profetians slutgiltiga uppfyllelse tog sin början. Om Kristus som gudamänniska bli vi förvissade genom vår religiösa erfarenhet. Här möta vi v. Hofmanns programmatiska sats: »Ich, der Christ, bin mir, dem Theologen, eigenster Stoff meiner Wissenschaft». v. Frank koncentrerade den religiösa erfarenheten i pånyttfödelsens och omvändelsens 755 oemotsägliga fakta och försökte sedan härleda hela det kristna läroinnehållet från dem. v. Franks — såsom även v. Hofmanns — intentioner visa här en viss släktskap med Schleiermacher *. Han har en subjektiv utgångspunkt i systembildningen, men han delar icke Schleiermachers immanenta känsloreligion utan drar sina slutsatser regressivt från det subjektiva till det objektiva. Han vill på intet sätt undanskjuta det objektiva i uppenbarelsen och ordet utan endast på subjektiv väg vinna en full visshet om de gudomliga realiteterna. Då han använt den regressiva metoden i sin mest uppmärksammade bok »System der christlichen Gewissheit» (1870—73, 2 uppl. 1881 —84) förfar han progressivt i sin dogmatik »System der christlichen Wahrheit» (1878 —80, 3 uppl. 1894). Det kan väl knappast sägas, att v. Frank trots sin imponerande systematiska talang skulle ha ernått hållbara resultat. Redan temat i Ihmels’ huvudverk »Die christliche Wahrheits-Gewissheit» (1901, 3 uppl. 1914) bevisar, att E.-traditionens senare utvecklare haft alltfort att sysselsätta sig med dessa problem. Huvudinvändningen blir väl den, att hos v. Frank det subjektiva och det objektiva bli för okritiskt förknippade med varandra och att ordet här icke kommer till sin fulla rätt. I alla fall förtjänar E. allvarlig uppmärksamhet. Litt.: O. Pfleiderer, Die Entwicklung der protestantischen Theologie in Deutschland seit Kant (Freiburg 1891); Gustav Frank, Die Geschichte der protestantischen Theologie IV (Leipzig 1905); F. H. R. v. Frank, Geschichte und Kritik der neueren Theologie (4 ed. Leipzig 1908); R. Seeberg, Die Kirche Deutschlands im neunzehnten Jahrhundert (3 ed. Leipzig 1910); F. Kattenbusch, Die deutsche evangelische Theologie seit Schleiermacher I (6 ed. Giessen 1934); H. Stephan, Geschichte der evangelischen Theologie (Berlin 1938); Artikeln Erlanger-Schule av Eck i Die Religion in Geschichte und Gegenwart och av Traub (ibid. 2 ed.); Antti J. Pietilä, Die Entwicklung des Offenbarungsbegriffs seit Schleiermacher (Helsingfors 1918); G. Aulén, Dogmhistoria (4 ed. Sthm 1946). O.T. ESAIAS, se Jesaja. ESEKIEL, se Hesekiel. ESKATOLOGI (af græsk <ò ëoyxatov, det 756