også med for stor stejlhed førte han kampen for kirkens frihed, men det lykkedes ham vel ikke mindst takket være Absalon* — at skabe det harmoniske samarbejde mellem kirke og konge, som var forudsætningen for rigets blomstring i de følgende slægtled. Litt.: L. Weibull i Hist. tidskr. f. Skåneland V (1914—23, s. 188—246) og i Scandia I (1928, s. 84—112), IV (1931, s. 270—90); H. Koch, Ærkebispevalget i Lund 1177 (Kirkehistoriske samlinger, 6. Rk., I, 1934, s. 241—844); H. Koch, Danmarks kirke i den beg. højmiddelalder I (Khvn 1936 s. 81—109); L. Weibull, Skånes kyrka (Khvn, tr. i Lund, 1946, s. 65—132); I. Koch og B. Kornerup, Den danske kirkes historie 1 (Khvn 1950 s. 158 ff.). H. K—h ESRA. 1. Esras person och verk. E., senjudendomens stora portalfigur, vars historia berättas Esr. 7—10, Neh. 8(—10), härstammade enligt Esr. 7: 1—5 från Aron och betecknas utom som präst även som skriftlärd; benämningen »skrivare av himmelsgudens lag» 7:12 och 21 har — med tvivelaktig rätt — ansetts vara en persisk ämbetstitel. Ätföljd av en skara tempelpersonal och försedd med rikliga gåvor till templet återvände E. från Babel till Jerusalem med perserkonungen Artaxerxes’ skriftliga fullmakt att reorganisera tempelkulten och i Juda genomföra Guds lag. Vilken den lagbok var, som E. enligt Neh. 8 föreläste för den till Jerusalem församlade menigheten, veta vi icke. Man har oftast tänkt på Pentateuken, »Prästkodex (P)» eller Helighetslagen (3. Mos. 17—26). Till åtlydnad för lagen reformerades lövhyddohögtiden och ingicks förpliktelse till upplösning av äk- tenskapsförbindelserna med främmande folk. Därjämte synes E. — därmed överskridande sin befogenhet — ha sökt åter- ställa Jerusalems murar (Esr. 4:12 ff.), vilket jämte motståndet mot hans äktenskapspolitik torde ha föranlett hans fall efter omkring två års verksamhet i Palestina. De till E. knutna kronologiska problemen äro mycket invecklade och alltjämt häftigt omstridda. Nyare forskning är alltmera benägen att likställa E.-bokens konung Artasasta icke med Artaxerxes II Mnemon (404 25 769 ESRA 358) utan med Artaxerxes I Longimanus (464—425). Därmed stödja somliga forskare den i Esr.-Neh. givna ordningsföljden mellan E:s och Nehemjas ankomst till Jerusalem (E. år 458 och N. år 444), medan andra anse, att Nehemja bör placeras före E. Kronisten låter E:s föredragande av lagen infalla under Nehemjas ståthållarskap (Neh. 8). E. har — jämte Nehemja — haft en avgörande betydelse för konsolideringen av det efterexiliska Juda med dess stränga bundenhet till Lagen och skarpa avgränsning mot allt främmande. I senare, legendariska judiska traditioner spelar E. en viktig roll för uppkomsten av G.T:s kanon. Talmud tillskriver E. införandet av kvadratskriften. 2. Esras bok (10 kap.) erbjuder en rad komplicerade, alltjämt livligt debatterade isagogiska problem. Kap. 1—6 skildra judarnas hemfärd från exilen efter Cyrus’ edikt 538 samt det andra templets, temporärt förhindrade, uppbyggande och invigning. Kap. 7—10 avhandla E:s avresa till Jerusalem p. g. a. Artaxerxes’ firman samt huru judarna där på E:s uppmaning med ed lova att skilja sig från de främmande kvinnorna. E:s bok, med yilken ursprungligen vår »Neh.» var förenad till en enhet, tillhör det kronistiska verket (1—2. Krön.- Esr. Neh.) som en direkt fortsättning av 2. Krön. »Kronisten», d. v.s. en eller flera traditionistkretsar, har vid sin slutliga utgestaltning av E:s bok (inom tidsavsnittet 400—250 f.Kr.) till sitt förfogande haft dels skriftliga källor, dels muntlig tradition. Den länge omhuldade åsikten, att Esr. 7 —10 jämte Neh. 8(—10) skulle utgöra en särskild källa, »E:s memoarer», börjar nu — liksom teorien om en »Tabeel-bok», Esr. 4: 6—6: 22 att övergivas. Styckena 4: 7 -—6: 18 och 7: 12—26 äro avfattade på arameiska. Litt.: S. Mowinckel, Ezra den skriftlærde (Kristiania 1916); H. H. Schaeder, Esra der Schreiber (Tübingen 1930); A. Kapelrud, The question of authorship in the Ezra-narrative (Oslo 1944, stilkritik); E. Johannesen, Studier over Esras og Nehemjas historie (Khvn 1946, lärdomshistoriskt värdefull); H. H. Rowley, The chronological order of Ezra and Nehemiah (i Ignace 770