ESTER Goldziher Memorial Volume 1, Budapest 1948, s. 117 ff.); S. Granild, Ezra-bogens literære genesis (Khvn 1949); W. Rudolph, Esra und Nehemia samt 3. Esra (Handbuch zum Alten Testament 1:20, Tübingen 1949); M. Noth, Geschichte Israels (Göttingen 1950). C. Lh ESTER. 1. Innehållet i E:s bok. E. var en ung judisk kvinna i Susa, perserkonungarnas vinterresidens och ett centrum för den östliga diasporan. Hon blev konung Ahasverus’ gemål, sedan denne förskjutit sin drottning Vasti. När E:s kusin och fosterfader Mordokai råkat i onåd hos vesiren Haman, utverkade denne storkonungens sanktion av en riksomfattande, till den 13:e Adar utsatt judepogrom. På E:s förbön beviljade Ahasverus judarna rätt att försvara sig och även att angripa sina fiender. Dessa gjordes därför på den utsatta dagen av judarna till föremål för en stor massaker, i Susa utsträckt över två dagar. Mordokai, som en gång avslöjat en sammansvärjning mot storkonungens liv, upphöjdes till vesir efter Haman, som avrättades. Till minnet av denna räddning och seger instiftade E. och Mordokai purimfesten, 9:20—32 (av pur, tolkat ss. »lott»: man hade inför Haman genom lottkastning fastställt dagen för den tilltänkta pogromen) att av judarna årligen firas den 14:e och 15:e Adar. 2. E:s bok (10 kap.) erbjuder stora svårigheter av kronologisk och folkloristisk art. Så säges t. ex. om Mordokai, att han deporterades från Jerusalem 597 (2:6) och blev vesir hos Ahasverus (Xerxes, 485-—465 f. Kr.), varjämte hans kusin E. framställes såsom ung. Betydelsen av ordet pur är dunkel (man har jämfört det akkad. puru, lott) liksom purimfestens härkomst och ursprungliga innebörd. Sannolikt reflekteras i E:s bok en historisk realitet (antagandet av mytologiskt underlag kan avvisas): det lyckliga avvärjandet i persisk tid av en pogrom inom den östliga diasporan. E:s bok har alltså ett aitiologiskt syfte: den ger, i form av en litterärt skickligt komponerad historisk roman, purimfestens festlegend. De kronologiska bristfälligheterna liksom språkliga indicier tala för förhållandevis sen avfattningstid. Härrör E:s bok från den 771 östliga judendomen, har den sannolikt tillkommit i mitten av 300-talet f. Kr. Inom den västliga judendomen kan den beläggas efter omkr. 190 f. Kr. (varken Mordokai eller Ester nämnas i »Fädernas lov» hos Jesu Syrak) och före omkr. 50 f.Kr. (2. Mack. 15: 36) ; dess nationalistiska tendens passar väl till mackabéertiden. Ehuru helt i avsaknad av religiös tendens — Guds namn förekommer icke alls — blev E:s bok mycket uppskattad inom judendomen. Septuaginta har utöver den hebr. texten flera tillägg, delvis i syfte att ge E:s bok en religiös karaktär. Litt.: H. Gunkel, Esther (Relig.-gesch. Volksbücher, Tübingen 1916, formhist. viktig); A. E. Morris, The purpose of the book of Esther (Expository Times 42/1930—31, ss. 124—128); H. Striedl, Untersuchungen z. Syntax u. Stilistik d. hebräischen Buches E. (Zeitschrift f. d. alttestam. Wissensch. N. F. 14/1937, ss. 73—108, språket i E:s bok); M. Haller, Die fünf Megilloth. Ruth, Hoheslied, Klagelieder, Esther (i Handbuch z. Alten Testament 1:18, Tübingen 1940, komm.). C. Lh ESTLAND, se Baltiska länderna. ETIK (av grek. Vog, sed eller urspr. det säregna, av samma stam som sv. sed) är vetenskapen om moralen. Den har också kallats sedelära el. moralfilosofi, resp. moralteologi. Det etiska tänkandets historia. Av allt att döma ha de äldsta »moralsystemen» en lång historia bakom sig. De komplex av sedliga föreskrifter, som vi möta hos de äldsta kulturfolken bygga på en utvecklad tradition. Även de primitivas moralregler äro långt ifrån naturvarelsens stadium liksom de primitivas liv överhuvud. Moralen i dess äldsta för oss åtkomliga skede var en skenbart godtycklig summa av rituella bud, lagbestämmelser, sederegler och umgängesföreskrifter. »Etiken» bestod i kännedomen om dessa regler. Den var ofta prästernas sak. Ett moment av lärdom och reflexion kom in, när man började överväga, vilka bud som voro viktigast och hur man skulle förfara, då olika regler kommo i konflikt med varandra. Det viktigaste steget framåt tog e., när uppmärksamheten vändes till moralens inre sida, till det goda 772