handlandets sammanhang med personligheten. Sådan levnadsvisdom har väl funnits i alla tider, men mera sporadiskt i ordspråkets och aforismens form. En genomförd moralisk reflexion framträder bl. a. i det gamla Kina och i Indien samt särskilt i den antika filosofien. Viktigast i detta avseende var stoicismens dygdelära. Etiskt tänkande i mera egentlig bemärkelse föreligger, då man tar upp till behandling frågan om det godas begrepp, d. v. s. vad som menas, då vi kalla något gott. Man drives härigenom att söka efter en högsta grundsats eller princip för moralen och att bevisa densammas giltighet. Platon och Aristoteles kunna betecknas som banbrytarna för e. i denna bemärkelse. En medvetet formulerad gudstro har icke alltid burit upp moralen, men det är mycket ovisst, om det någonsin funnits en moral, som varit rent inomvärldslig i modern västerländsk mening. De äldsta moralbuden omgåvos i stor utsträckning av religiös helgd. En växelverkan kan ock spåras mellan religiös och moralisk fördjupning. Men parallellen har icke varit fullständig. Folkreligionernas gudar tänktes icke alltför ingående pröva sina dyrkares moral; blott vissa brott ansågos uppväcka gudarnas vrede. I antiken synes icke heller moralens framsteg ha varit direkt betingade av religiösa nyskapelser, även om de högsta yttringarna av antik moral ofta präglades av vad man kunde kalla religiös livskänsla. De moraliska buden ha stått i ett uppen- bart samband med den skiftande kulturella nivån. Det är en enkel konsekvens av att moralens bud haft sitt tillämpningsområde i en viss kulturmiljö. Men man kan inte med någon sannolikhet härav dra slutsatsen, att moralen överhuvud är ett uttryck för de sociala och ekonomiska förhäållandena. Det finns moraliska ideal, vilka återkomma i alla slags kulturmiljöer och icke upplösas i och med kulturella omvälvningar. Om moralen blott återspeglade ekono- _ miska maktförhållanden, skulle den ju alltid vara i harmoni med dessa och aldrig låta oss uppleva moralåskådningar, som överlevt sin tid (reaktionära), eller som vore före sin tid (revolutionära). 773 ETIK G. T:s e. präglas av den sammankoppling av — enl. västerländsk uppfattning — olikartade regler, som ovan berörts. Men samtliga dessa regler framställas såsom Guds oryggliga vilja. Uppmärksammas bör också, vilken framskjuten plats i den gammaltest. e. kravet på rättrådighet och barmhärtighet intaga (Mik. 6: 8). I N. T. äro likaledes de moraliska buden oupplösligt förknippade med Guds vilja. Detta kommer till uttryck i syndbegreppet. Moralisk överträdelse är icke en försummelse av det egna intresset eller åsidosättande av den egna personlighetens utvecklingsbetingelser eller ett asocialt handlande, utan ett trots mot den allsmäktiges och eviges vilja. Från formellt etisk synpunkt kunna de nytest. skrifterna icke sägas innehålla någon genomförd etisk reflexion. De etiska anvisningarna radas efter varandra utan uppmärksammande av sammanhanget mellan de olika buden. Där finnes dock klart uttalad tanken, att kärleken till nästan utgör sammanfattningen av alla bud (Rom. 13: 9). Och det är ett obestridligt faktum, att kristendomen ställer den spontana kärleken i moralens centrum på ett sätt, vartill vi icke möta motstycke annorstädes. Detta medför, att N.T. icke känner rituella synder och icke går in på några föreskrifter rörande borgerliga lagar. Det karakteristiskt kristna kommer tydligast fram i bergspredikan (Matt. 5—7), i lovsången till kärleken 1 Kor. 13 och i romarbrevets uppmaning till de kristna att frambära sina kroppar till ett levande, Gud välbehagligt offer (Rom. 12). En påfallande egendomlighet är den atmosfär av generositet och glädje, som präglar den kristna kärleken. Samtidigt föreligger en klar kontinuitet med såväl G. T:s moraliska åskådning som även på många punkter med antikens moraluppfattning. Den kristna moralen är som alla historiska företeelser både något unikt och något med andra företeelser befryndat. Den etiska reflexionen tilldrog sig mera intresse inom kyrkan, allteftersom kontakten med antikens filosofi blev livligare. Banbrytare på detta område var Klemens av Alexandria. Ambrosius* anses ha gjort det 774