ETIK första försöket att med stöd av stoisk pliktlära lämna en fullständig redogörelse för den kristna moralen. Den rikaste syntesen av kristet och antikt på moralens område åstadkoms genom Augustinus“. Gregorius den stores pastorala visdom kom att utöva vittgående inflytande på följande seklers moralförkunnelse i kyrkan. Medeltidens store systembyggare Thomas ab Aquino* blev även på e:s område den vägledande auktoriteten. Hos honom möter i klassisk utformning teorien om den naturliga moralen, fyra kardinaldygder och de teologiska dygderna tro, hopp och kärlek, vilka blott kunna uppspira på kristen mark. Till katolsk tradition hör också att i e. behandla de sju dödssynderna och de åtta saligheterna. Reformationen bröt avgjort med medeltidens etiska tradition, i det att dygden och dess övning icke längre blev föremålet för den etiska reflexionen. Allt vad dygd hette, underkändes på grund av insikten i den mänskliga godhetens skröplighet. Utvärtes anständighet är icke något för människan ouppnåeligt, men hon vill alltid »gå den smala vägen, där den är bredast» och lyder med upproriskt hjärta. Härav följde, att föregående teorier om goda gärningars förtjänstfullhet helt och hållet skötos undan. Men reformationen innebar icke upplösningen av all e. Tron innefattade enligt reformatorernas åskådning kunskap om Guds bud och vilja att lyda dem. Den äldre protestantiska e. anknöt i viktiga punkter till den skolastiska traditionen med dess indelning i naturlig moral och på den heliga Skrift grundad moral. Tio Guds bud liksom budet om kärlek till nästan ansågs höra till den naturliga moralen. Adertonhundratalets teologiska e. eftersträvade mera allmänt att bygga upp en strängt systematisk framställning av den kristliga moralen eller härleda de enskilda buden ur en gemensam princip. Schleiermacher* gick härvid i spetsen. Beträffande förhållandet mellan naturlig moral och trosmoral ha meningarna brutit sig starkt. Företrädarna för en extrem lutherdom ha menat, att den kristna etiken måste ta sin utgångspunkt i pånyttfödelsens faktum, medan t. ex. Wilhelm Hermann käm- 775 pade för en allmänmänsklig etik i anslutning till Kants moralfilosofi. Av Karl Barth påverkade samtida etiker såsom Søe äro benägna antaga en radikal motsats mellan teologisk och filosofisk e. Torsten Bohlin sökte göra gällande, att all e. måste bygga på religiös grund. E:s vetenskaplighet har i nyare tid blivit ivrigt bestridd. Man konstaterar ju icke en handlings godhet på samma sätt, som man utröner var och när handlingen ägt rum. Blott om man på förhand ställt upp en norm, kan man genom iakttagelse fastställa, huruvida en viss handling överensstämmer med normen. Normen själv kan inte stödjas på konstaterande av något slag. En e., som uppställer normer, har uppenbarligen annan karaktär än en analyserande vetenskap. Följden synes bli, att en vetenskaplig e. får begränsa sig till uppgiften att historiskt och psykologiskt analysera förhandenvarande etiska åskådningar. E., som »vetenskap» är lära om moral, ej i moral. Men därmed är icke sagt, att icke de etiska utsagorna kunde ha en allmängiltighet, som ger dem en viss analogi med vetenskap. Det torde kunna visas upp, att ingen människa faktiskt emanciperar sig från alla etiska normer, utan alltid åtminstone i något stycke bekänner sig till normer, vilka om de verkligen genomtänkas, leda i riktning mot kärleksbudet. Härpå grundar sig det mått av allmängiltighet, som tillkommer e. Litt.: 1) Till e:s hist.: 0O. Dittrich, Geschichte der Ethik I—III (Leipzig 1923—26); A. Nygren, Den kristna kärlekstankens historia I (3 ed.)— II (2 ed.) (Sthm 1947); H. Sidgwick, Outlines of the history of ethics (London 1886, 14 utv. uppl. 1946); M. Ginsberg, Moral progress (i Reason and unreason in Society, Cambridge 1948). 2) Inl. till e.: H. Rashdall, The theory of good and evil I—II (Oxford 1907—1948); C. Stange, Einleitung in die Ethik I—II (Leipzig 1900—01; 2 unveränd. Aufl. 1923); A. Nygren, Filosofisk och kristen etik (2 ed. Sthm 1932). 3) Fil. e.: G. E. Moore, Principia ethica (Cambridge 1903, 4 ed. 1948); D. Ross, Foundations of ethics (Oxford 1939, 2 ed. 1949); D. Ross, The right and the good (Oxford 1930, 2 ed. 1946); Nicolai Hartmann, Ethik (Berlin 1926). 4) Teol.: W. 776