dan enhet, att näppeligen någon av dessa företeelser kan studeras ensam för sig, utan att sedan risk för missförstånd och vantolkningar uppstå. Å andra sidan blir e. genom denna omständighet en hjälpdisciplin till alla de skilda vetenskaper, som syssla med de nämnda sidorna av kulturlivet. Sedan äldsta tider ha främmande folks sedvänjor och tankar tilldragit sig uppmärksamheten. Ur denna synpunkt är e. en gammal vetenskap, till vars företrädare man kan räkna Herodotos, Alexandertågets historiker, o. s. v. Från nyare tid är det framför allt upptäcksresande och missionärer, som lämnat material. Men en systematisk fältforskning av vetenskapligt skolade etnografer vidtager först vid 1800-talets slut. Detta hindrar icke, att äldre skildringar kunna vara mycket värdefulla, eftersom de dels beröra nu utdöda folk och dels gälla nuvarande naturfolk, innan dessa kommit i kontakt med den västerländska civilisationen. Den förste munken-etnografen är franciskanermunken V. Ruysbroeck, som 1253—55 reste från Konstantinopel till mongolhovet i Karakorum och bl. a. givit den första skildringen av lamaismen. Hans ordensbroder B. de Sahagun (d. 1590) har efterlämnat utmärkta beskrivningar av gammalmexikansk religion (se Mellanamerika), i vilka han på helt modernt vis låter de inhemska sagesmännen själva komma till tals. I jämförelse med andra praktiska intressen, såsom mer. kantila och kolonialpolitiska, vilka e. tidigare sällan varit utan, ha missionens varit mest befrämjande för en verklig inlevelse i främmande folks kultur (Marett, Mühlmann). För uppgifter om moderna monografier över olika naturfolks kultur hänvisas till nedanstående litteratur, som behandlar e. i både trängre och vidare (etnologisk) bemärkelse. Se även Afrika, Asien, Australien, Nord., Mellan- och Sydamerika, Grönland, Oceanien, Naturfolkens religioner. Litt.: A. Brock-Utne, Studiet av primitive folk. Samfundsliv og religion (Oslo 1938); K. Birket-Smith, Kulturens veje (Khvn 1941—1942, sv. övers. Sthm 1943, nordiskt standardverk); R. H. 781 ETNOLOGI Lowie, An introduction to cultural anthropology (2 ed. New York 1940, reprint. 1946); R. Numelin, Fältforskare och kammarlärde. Drag ur socialantropologiens idéhistoria (Sthm 1947, utnyttjar i hög grad ett arbete av Lowie från 1937, se under Etnologi, men innehåller även några kapitel om nordiska etnografer); W. E. Mühlmann, Geschichte der Anthropologie (Geschichte der Wissenschaften. I. Geisteswissenschaften [3], Bonn 1948); R. Piddington, An introduction to social anthropology I (London 1950). C.-M.E. ETNOLOGI í(folklära; grek. čŪvoç, folk, Aóyocz, lära), i motsats till etnografien* det jämförande studiet av kulturutveckling och kultursammanhang hos företrädesvis naturfolken och tidigare (eller nutida, icke västerländska) kulturfolk. En tillfredsställande e.-teori bör förklara, varför samma folk skiftar kulturarv från en tid till en annan, och varför olika folk, vare sig de äro samtida eller icke, uppvisa likheter eller olikheter i sin kultur. E. är ännu långt ifrån detta mål, men de olika e.- skolorna ha fört forskningen framåt genom sina skilda försök till problemlösningar, även om dessa varit förenklade eller falska. Kulturteorier, som vill återföra allting på klimat- och naturmiljö (environismen) ras, prelogiskt tänkande och primitiv intellektualism äro nu definitivt övergivna. Icke heller vill e. längre giva en enda patentlösning: »Vishet i e. liksom i livet består i att ha mer än en metod att närma sig verkligheten» (E. C. Parsons). Ofta visa sig också de nu kritiserade auktoriteterna ha en mycket mera differentierad åskådning än den som går igen hos trogna lärjungar, såsom polemisk skottavla refereras av arga vedersakare eller återgives av utrymmesbegränsade artikelskribenter. 1800-talsetnologien är stark påverkad av positivistisk historiefilosofi och biologisk evolutionism. Enligt A.C omte (1798 —1859) förlöper utvecklingen i tre stadier: det teologiska, det metafysiska och det positiva. Det förstnämnda kan i sin tur indelas i ett fetischistiskt, ett polyteistiskt och ett monoteistiskt skede. L. H. Morgan (1818 —81) särskiljer perioderna vildhet, barbari och civilisation, vilka motsvaras av skilda materiella vinningar. Genom att Morgans 782