ETNOLOGI teorier populariserats av Marx och Engels, ha de officiellt sanktionerats av den nuvarande ryska regimen. Den biologiska utvecklingsläran förklarar emellertid icke parallella kulturfenomen, eftersom skeendet i det förra fallet är engångsbetonat. En parallell kulturutveckling blir dock endast förklarlig, om man räknar med en psykologisk enhetsstruktur hos mänskligheten, varigenom samma idéer flerfaldiga gånger kunna födas på skilda håll. Denna slutsats har antidarwinisten A. Bastian (1826— 1905) dragit med sin teori om elem entartankarna, utan att han därför bortser från en annan förklaring av likheterna: teorien om kulturspridningen eller diffusionismen. Till dennas ensidiga anhängare höra G. Elliot-Smith (1871—1937) och J. V. Perry, vilka göra Egypten till all kulturs urkälla, medan W. H. R. Rivers (1864 —1922) är en mera kritisk originalforskare (Oceanien) av samma skola. Dit kan även på sätt och vis föras kulturgeografen F. Ratzel (1844—1904), som betraktat mänskligheten som en enhet och räknat med folkvandringar, naturens betydelse för kulturen — utan att vara environist — och tidsfaktorns roll. E. B. Tylor (1832—1917) förutsätter utveckling, andlig frändskap och kulturkontakt, alltså alla hittills anförda förklaringsgrunder, i sin kulturteori, som haft en utomordentlig betydelse. Även Tylor postulerar trenne stadier: det animistiska (se Animism), det barbariska och det civiliserade. De två sistnämnda motsvaras i religionsutvecklingen av polyteism och monoteism. Relikt från tidigare stadier, survivals, kvarleva i senare tid och kunna användas för en rekonstruktion av den äldre historien. Genom W. Mannhardt och J. Frazer (1855—1941) ha Tylor’s idéer införts också i nordisk forskning, där alla tre trots mycken kritik utövat ett förblivande inflytande. En grupp för sig utgöra de franska sociologerna. E.Durkheim (1856—1917) förklarar myter, riter och trosföreställningar såsom symboliska, kollektiva reflexer av samhällsmedvetandet, som också bestäm- 783 ma all annan begreppsbildning. L. L év y-Bruhl (1857—1939) har isynnerhet sökt bestämma den primitiva mentalitetens natur. Den kritik, som riktats mot teorien om det prelogiska tänkandet, utgör numera ett hugg i luften, eftersom Lévy-Bruhl själv i sina efterlämnade papper återkallat termen ifråga. Likaså har han modifierat innebörden i participationens lag, enligt vilken den som t. ex. benämner sig efter ett djur har del i detta, är »identisk» med detsamma. M. Mauss (1865—1950) har i sina till stor del otryckta föreläsningar bl. a. pekat på samspelet mellan myt och rit och kosmologiens roll i samhällets organisation, ceremonier och lekar, medan han undviker prioritetsfrågan. Av den filosofiskt och psykologiskt orienterade och rent teoretiska franska skolan är även en fältforskare som A. R. Radcliffe-Brown (f. 1881) påverkad. Kulturkretsläran är under anknytning till Ratzel grundlagd av L. F r o b enius (1873—1939), F. Gräbner (1877 —1934) och B. Ankermann. Den har dock dragits in i e.-diskussionen framför allt genom pater W. Schmidt (f. 1868) och hans i Wien verksamma lärjungar, däribland W. Koppers. Deras kulturhistoriska e., även kallad wiener- eller anthroposskolan (efter den nu i Schweiz utgivna tidskriften Anthropos) söker skikta upp kulturen i olika kretsar med sina särskilda kännetecken i materiellt och andligt hänseende. Vidare vill man historiskt följa kulturelementens vandringar och uppställa lagar för konstaterandet av kultursammanhang. Frobeniuslärjungen Ad. E. Jensen har nyligen understrukit, att en jämförelse mellan två kulturer endast är möjlig, om de enstaka kulturelementen ingå i en organisk enhet. Det materiella kulturgodset är en dålig utgångspunkt för jämförande studier, utan det gäller att klargöra den andliga helhetsstrukturen. En sådan har Jensen utforskat på ön Ceram, den största av Moluckerna, där den ledande idén utgöres av en gudoms död, genom vilken hela den nuvarande världsordningen upprättas. Denna världsbild återfinner Jensen i en rad, 784