EVANGELIEBOK, evangeliarium, bok som innehåller de evangelier, som läsas vid gudstjänsten. Boken är ofta kombinerad med epistolarium, som innehåller motsvarande epistlar. I Sverige t. ex. omfattar den nuvarande evangelieboken evangelier och epistlar jämte tillhörande böner. Dessutom finnes i denna evangeliebok ett utdrag ur Kristi lidandes historia, En liten bönbok, lectionarium, Lilla katekesen, utdrag ur kyrkohandboken jämte ritual för kyrkmässa samt en sammanställning av predikotexterna ordnade efter bibelns böcker. Redan under den första kristna tiden blev det vanligt att läsa vissa bibelställen på särskilda dagar eller tider. Justinus betygar i sin första apologi att man vid gudstjänsten läste ur de heliga skrifterna. Även läsning av icke-kanoniska böcker förekom, vilket dock förbjöds såsom på synoderna i Laodicea 372 och Hippo 393. Ambrosius säger att i stilla veckan lästes ur Job och på skärtorsdagen ur Jonas bok. Chrysostomus omtalar att mellan påsk och pingst lästes Johannesevangeliet och Apostlagärningarna. Redan under påven Damasus (366—384) infördes i Rom ett lektionarium. Av särskild betydelse bleyv den sammanställning av texter som på grundval ay gammal tradition utarbetades under Karl den stores tid. Reformatorerna ställde sig olika till den texttradition som förelåg. Zwingli och Calvin frångingo den. Luther följde den medeltida traditionen, även om han starkt kritiserade densamma såsom ett verk av »ein ungeschickter Kerl». Sverige. De svenska reformatorerna anslöto huvudsakligen till den medeltida tradition som möter i Uppsalamissalet. Deras första textserie finnes i en bilaga till 1526 års översättning av N. T. Olaus Petri låga kommunionmässa av 1531 hade lectio continua d. v. s. läsning av en bibelskrift i fortlöpande följd. Den första i fragment bevarade e. är från 1544. Är 1567 kom nästa e. som rönt starka inflytanden från den postilla, som Laurentius Petri utgav 1555. Under den följande tiden kämpade olika tendenser med varandra varvid dels strömningar från reformationstiden dels ström- 789 EVANGELIEBOK ningar från Johan III:s liturgiska reformarbete och dels inflytanden från i Lübeck tryckta evangelieböcker gjorde sig gällande. Under 1600-talet skedde icke så många ändringar, om ock en del förekommo i 1628 års e. Ortodoxi, pietism och neologi bidrogo till att uppluckra känslan för traditionen. Mot slutet av 1700-talet påyrkade flera en ändring av perikopsystemet. Så skedde t. ex. i Eurenius’ En präst i sin prydning, vidare vid 1792 års riksdag och vid jubelfesten i Uppsala 1793. Tiden omkring år 1800—1818 utmärkes huvudsakligen av restaureringssträvanden, då man genom smärre förbättringar ville ändra perikopsystemet. En följande period under starkt inflytande från bl. a. F. M. Franzén kännetecknas av systematiseringssträvanden. Det förnämsta uttrycket därför finna vi i 1823 års evangelieboksförslag. Från omkring 1840—1862 möter en annan princip, nämligen alternativprincipen, då man söker lösa frågan om evangeliebokens revision genom att sätta upp olika alternativa texter till den gamla textserien. Som ett resultat av dessa strävanden kommer beslutet av år 1860, att år 1862 införa tvenne nya serier texter. En del mindre ändringar vidtogos i 1921 års e., då även passionshistorien överarbetades och en liten bönbok tillades. År 1940 tillsattes en e:skommitté som på nytt vidtog en del ändringar. Varje söndags särskilda karaktär sökte man därvid framhäva, vilket ledde till en del ändringar, särskilt i de nyare textserierna. Bönboken utvidgades och ett lektionarium tillades. Sedan e:skommitterade överarbetat förslaget med hänsyn till kyrkomötets beslut stadfästes den nu gällande e. 1942. Litt.: E. G. Bring, Om det kyrkliga pericopsystemet samt dess förändring och utbildning (Lund 1851); Den svenska evangelieboken jämte en liten bönbok. Förslag (Sthm 1920) med historik av Edv. Rodhe; Edv. Rodhe, Svenskt gudstjänstliv (Sthm 1923); G. Lindberg, Kyrkans heliga år (Sthm 1937); D. Helander, Kyrkans texter. Tillkomsten av 1862 års texter (Sthm 1938). D. H. I Danmark fulgte den lutherske guds- tjenesteordning væsentligt de gamle hånd- 790