dister och baptister, i Spanien före Francoregimen av lutheraner (Fr. Fliedner) och i Österrike, där den anknutit till Los-von-Rom-rörelsen. Verksamheten har bedrivits i form av bibel- och traktatspridning samt upprättandet av skolor och kyrkor. Såsom främjare av detta slag av e. har i de lutherska länderna stått sådana sammanslutningar som Deutsche Evangelisationsgesellschaft, Evangelischer Bund och Gustav Adolfs-föreningarna. Inom den anglosachsiska världen brukades ordet e. om missionen bland icke kristna folk. Kristliga studentrörelsen brukade uttrycket »Världens evangelisering i denna generation» och menade därmed en missionsmetod, som främst tog sikte på evangeliets snabba vidareförande från stad till stad och från by till by, medan det mera långfristiga fostrande arbetet på särskilda missionsstationer skulle komma först efteråt. En rad av skrifter om »World evangelisation» tog ställning för eller emot denna missionsmetod. I våra dagar betecknas med e. i första hand de olika kyrkornas arbete för att inom sina egna områden bringa avkristnade samhällsgrupper i närmare kontakt med evangelium och kyrkan. I denna bemärkelse har e. under ett tidigare skede till en del sammanfallit med den inre missionen”. Väckelseperioderna alltifrån 1700-talspietismens tid ha samtidigt varit evangelisationsperioder i den mån det har varit fråga om att inom kyrkornas egna led nå människor, vilka av likgiltighet eller av andra orsaker icke nåtts av den sedvanliga förkunnelsen och påverkats av denna. En av de första främjarna av denna e. utifrån ett klart utformat arbetsprogram var J. H. Wichern. De hos honom utbildade lekmannapredikanterna nådde längre ut till folklager, som stodo kyrkan fjärran, än vad prästerna hade förmätt. Inspiration till fortsatt e. kom sedermera från engelskt och amerikanskt håll, varvid namn sådana som Sankey och Finney kunna nämnas. I den mån stora grupper framför allt av kontinentens arbetare kommo allt längre bort från kyrka och kristendom, blevo kraven på 797 EVANGELISATION »folkmission» allt starkare med nya kyrkliga arbetsmetoder som följd. I våra dagar bildar e. ett av kyrkornas mest brännande problem. Det gäller främst kyrkor, inom vilkas verksamhetsområden finnas dominerande samhällsskikt, där sekulariseringen gått så långt, att man kan tala om »en ny värld» skild ifrån den av kristen tro mer el. mindre påverkade. Ej minst de amerikanska kyrkorna ägna frågorna om e. och dess metoder det största intresse och ha ofta särskilda »departments» för »evangelism». Även i det ekumeniska arbetet spela dessa frågor en stor roll. Inom Kyrkornas världsråds »Study department» finnes sålunda en kommission för e. med heltidsanställd sekreterare. Bakgrunden till kravet på e. bildar den fortskridande sociologiska process, som kännetecknas dels av den allt starkare storstadsbildningen, dels av industrialiseringen. Båda ha medfört ett sönderbrytande av den samhällsmiljö och enhetskultur, inom vilken kristendomen haft sin hittills bästa jordmån. Till e:s teoretiska uppgifter hör också utforskandet av urbaniseringens och industrialiseringens inverkan på det kyrkliga livet. Den nya miljö, som dessa faktorer skapat, kräver nya vägar, på vilka evangelium skall framföras. Framför allt krävs ett uppsökande arbete, i viss mån likt det som tillämpas på missionsfälten. Hit höra systematiska husbesök, ofta i samband med utdelande av kyrkliga traktater och församlingsblad, gårds- och fabrikspredikningar, upplysning och påverkan genom radio och film m. m. Det gäller inte minst att söka nå människorna under deras fritid på vardagarna genom att skapa lokaler för det sociala arbetet, för studieverksamhet m.m. (settlementsrörelsen). Utmärkande för e. är därjämte lekmannainsatsen. E:s vittförgrenade arbete är för stort för att kunna utföras av prästerliga eller diakonala krafter och en av e:s viktigaste uppgifter är därför mobilisering och utbildande av lekmannamedhjälpare. E. har i olika länder fått olika prägel beroende på de olika förutsättningar, under 798