EVANGELISKA RÅD de, Etiopien, där E. huvudsakligen arbetar på en reformation inom den koptiska kyrkan, Tanganyika, där Stiftelsen övertog Berlinmissionens fält med omkr. 35.000 kristna samt In dien, där E. arbetar inom distrikten Chhindwara, Betul och Saugor i Centralprovinserna. 1949 bildades inom detta område en självständig evangelisk luthersk kyrka med en indier som president. Till kyrkan har överlämnats all egendom med undantag av missionärsbostäderna. Sjömansmissionen har under de sista åren koncentrerats till Hamburg, Lübeck och Bremen i Tyskland och Liverpool, Immingham och Grimsby i England. Statistik 1951. E. har 293 ordinarie predikanter och reseombud i tjänst. Hela antalet föreningar är 1.106 med omkr. 75.000 medlemmar, 521 juniorföreningar med 1.400 ledare och 8.700 medlemmar, 941 söndagsskolor med 2.725 lärare och 33.500 barn, 300 solglimtar med 5.300 barn. Antalet missionärer i aktiv tjänst är 110. Litt.: Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens femtioåriga verksamhet (Sthm 1906); Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen genom 75 år ed. E. Levander (Sthm 1931); Årsberättelse för 1948—49; Svenska folkrörelser 2 (Sthm 1937). N. D—g EVANGELISKA RÅD kallas i katolsk teologi etiska anvisningar, vilka i motsats till de gudomliga buden icke äro ovillkorligt förpliktande, utan anbefallas till efterföljd såsom medel att nå en utomordentlig fullkomlighet. Vid slutet av medeltiden räknade man med tolv e. och hänförde hit flera av bergspredikans krav t. ex. fiendekärlek. Som e. i vidare bemärkelse kan man beteckna alla etiska anvisningar, vilka gå ut på undanröjande av frestelser, såsom då ett vackert kvinnligt helgon vanställde sitt ansikte för att inte bli till förförelse. Flitig kommunion är icke ovillkorlig skyldighet för alla kyrkomedlemmar, men tillrådes såsom ett viktigt medel till det andliga livets fördjupande. I motsats till dessa mera allmänna råd stå e. i trängre bemärkelse, vilka ligga till grund för klosterlivet, nämligen de tre e. till fattigdom (egendomslöshet), till ogift stånd och till under- 811 ordning under en andlig auktoritet (Thomas a Kempis: »Beflita dig att hellre göra en annans vilja än din egen»). Läran om e. stöder sig i första hand på Jesu ord till den rike ynglingen: »Vill du vara fullkomlig, så gå bort och sälj vad du äger» (Matt. 19:21). Vidare hänvisas till Pauli ord i 1. Kor. 7:25 ff. med rådet: »den som gifter bort sin dotter, han gör väl; och den som icke gifter bort henne, han gör ännu bättre», samt till Upp. 14:4. Det e. om underordning under en andlig auktoritet har icke direkt anknytning till något bibelord. Att leva sitt andliga liv efter order, anses vara den mest fullständiga självuppgivelsen. Under särskilda förhållanden kan åsidosättande av ett råd medföra skuld. Det är icke tillrådligt att göra motstånd, om man får erfara Guds »kallelse», d. v. s. dragning att inträda i kloster. Men normalt är det icke synd att gå budens mindre krävande väg, ehuru det är tryggare att följa e. Liksom man inte kan fordra hjältemod av alla, men beundrar dem, som besitta det, så kan man enligt katolsk åskådning icke fordra den högre fullkomligheten av den genomsnittskristne, men det är förmer att sikta mot det högsta målet. Bedömningen av den fullkomlighet, som vinnes genom efterlevande av e., är dock något vacklande. I princip skola e. endast vara pedagogiskt värdefulla medel att nå den för alla kristna gemensamma fullkomligheten: kärlek till Gud och nästan. Men då e:s väg möjliggör en mera exklusiv fullkomlighet, nämligen det kontemplativa livets odelade hängivenhet till Gud, vilken är den högsta formen av kärlek till Gud, leder i alla fall e:s väg till ett högre mål. De protestantiska kyrkorna ha förkastat distinktionen mellan råd och bud. Huvudskälet härtill har varit, att protestantismen icke betraktat det kontemplativa livet som den högsta formen av kristendom. Äro vi alltid förpliktade att med all vår kraft tjäna Gud och att i varje ögonblick göra det bästa vi kunna, och är varje underlåtenhet i detta avseende en tröghetssynd, finns det icke heller utrymme för etiska råd, 812