(Jes. 66:22), är upphöjd över naturen och dess skeden. Närmast hos Deuterojesaja betyder olam ändlös tid, e. i ordets fulla mening (Jes. 45:17, se även Ps. 90:2). E. tillhör icke världen (såsom hos Aristoteles), utan den hör till Gud och hans gärningar. Guds ordning är evig (2. Mos. 12: 14), likaså hans förbund (1. Mos. 9: 16). I den judiska apokalyptiken ochi den rabbinska teologien framträder e.-begreppet under schemat: denna världstid och den kommande världstiden (hos rabbinerna: olam hazze’ — olam habba’). Den gamla och onda, ännu fortlöpande världstiden har varat ända från skapelsen, men en gång tar den slut. Den kommande världen har också en början vid världsförnyelsen, men däremot intet slut (om man inte räknar med den mera sällsynta läran om en messiansk mellantid mellan de båda eonerna). Den kommande världen kan därför kallas den eviga världen. Endast Guds e. omfattar både den förgångna och den kommande tiden. 3. Den systematiska framställningen av det kristna e.-begreppet skall här byggas på N.T:s bibelteologi. Att Gud är evig (xiviog, Rom. 16:26), den som alltid har varit och alltid kommer att vara, är grundaxiomet lika väl i N.T. som i G.T. (Upp. 1:8=Jes. 41:4; 44:6; 48:12). Guds e. är icke endast odödlighet (1. Tim. 6: 16), utan en absolut existens, som omfattar och överskrider alla eoner. Gud tillkommer ära före all tid, nu och i all e. (Jud. 25). Redan före alla världstider fattade Guds visdom beslut (1. Kor. 2:7), och hans uppsåt syftar på alla eoner (Ef. 3:11). E. är Guds »historia», obegränsad både till sin början och sitt slut, alltid levande, framåtskridande och nyskapande. Särskilt pluralisformerna av aiwy beteckna Guds e:s ändlösa natur. Säreget för det kristna e.-begreppet är, att det bestämmes lika helt av Kristi »historia». Även om Jesus, Människosonen, säges, att han är den förste och den siste och att han lever i evigheternas e. (Upp. 1: 17—18). Att Kristus skall härska under en ändlös framtid Luk. 1:33), står skrivet (sig TOÙG alvas, 817 EVIGT LIV redan i G.T. om den davidiske Messias (2. Sam. 7:12—13; Jes. 9:6). Egenartat kristet är, att Kristus såsom Guds Son och avbild också har en evig pre-existens (Kol. 1:15, 17). Redan i begynnelsen fanns han till som Logos, och genom honom har allt blivit skapat (Joh. 1:1—3). »Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet» (Hebr. 13: 8). Dessa fakta äro avgörande även i frågan om människans relativa e. Människan som sådan är dödlig, men i gemenskap med Kristus, den från de döda uppståndne, kan även hon gå genom flera eoner. Vistelsen i den gamla eonen tar slut i döden, men efter uppståndelsen börjar i den kommande världen ett nytt liv (Mark. 10: 30). Denna människans nya tillvaro är oändlig (1. Tess. 4: 17). Alla närmare beskrivningar av hennes nya tillvaro få bestämmelsen: evig (2. Kor. 4: 17—18; 5:1; 2. Tim. 2:10; 1. Petr. 5:10). Men redan nu har gemenskapen med Kristus e.-natur. Jesus är med sina egna varje dag ända till världens slut (Matt. 28:30). Likaså betyder den Helige Andes utsändande en evig samvaro (Joh. 14:16). Ehuru den gamla tidsåldern tar slut först vid Kristi ankomst, har den nya eonen redan börjat med Kristi uppståndelse (Gal. 1:4; Fil. 3:20; Kol. 1:13). Här skiljer sig det nytestamentliga eontänkandet från det gammaltestamentliga och judiska. Vändpunkten har redan passerats. Se även Evigt liv. Litt.: H. Sasse, art. alw, twv (Theol. Wörterbuch zum N. T. 1, Stuttgart 1933); G. Delling, Das Zeitverständnis des Neuen Testaments (Gütersloh 1940); O. Cullmann, Christus und die Zeit (Zollikon-Zürich 1946). A. T.N. EVIGT LIV. 1. G.T. och judendom. Begreppet e. förekommer i G. T. strängt taget endast på två ställen: 1 Mos. 3:22 och Dan. 12:2, som även framställer två olika linjer i det gammaltestamentliga tänkandet. Av gammalt har förhoppningen om oändligt liv på jorden hört till de religiösa och mytiska tankarna i främre orienten. E. framställes som en möjlighet, som icke har blivit verklighet. »Då gudarna skapade 818