EVIGT LIV människan, tilldelade de henne döden, men i sin egen hand togo de livet» (Gilgamesh epos X:75—78). Den eviga ungdomens underört förlorade hjälten åt ormen. Dessa föreställningar återfinnas i förnyad form i de bibliska paradisberättelserna. Livets träd var tillgängligt för den första människan, men det förbjudna trädets frukter, som den av ormen bedragna människan åt, medförde döden (1 Mos. 2:9, 17; 3:19). Med hjälp av livets träd skulle människan ha levat för evigt ((4oe eliç Tdv aiðva 1 Mos. 3: 22, Septuaginta*), men efter syndafallet är det ej möjligt. Människan är nog skapad till en levande själ (1 Mos. 2:7), men det betyder, att hon lever så länge som Gud vill. Livets källa är ensamt hos Gud (Psalt. 36:10; 139:13). Uppgifterna om stamfäder, som levde många hundra år (1 Mos. 5), samt profetian om ett nytt paradis, där ingen dör i förtid (Jes. 65: 17—25), står i samband med den allmänna drömtanken om e. Såsom en av apokalyptikens* fastslagna grundtermer förekommer e. i Dan. 12:2. Med det hebr. hajje’ olam ((wh xìoyiwog) menas nu den kommande världens nya liv, som begynner i uppståndelsen och aldrig slutar med döden. De som för sin tros skull förlorat livet, skola vinna det i den himmelske Människosonens eviga rike. Samma tankegång har den s. k. Jesaja-apokalypsen. Herren Sebaot tillintetgör döden för evigt (Jes. 25:8), men endast Hans döda skola uppväckas till detta e. (26:14, 19). I den senjudiska litt. skymtar e. rätt ofta och förutsättes utan vidare som det högsta målet för framtidshoppet och som ett etiskt motiv. Det apokalyptiska begreppet e. förekommer ofta även i andra skrifter, såsom i vissa apokryfer och i den rabbinska litt. E. är de rättfärdiges lott efter uppståndelsen (Ps. Sal. 3: 16; 13:9). Äter belönas martyrerna i första rummet med e. (2 Makk. 7:9, 14, 36). Alla de yttersta händelserna, själva världsförnyelsen, ha sitt slutmål i e. (läs kap. 37—71 i Henok-apok. och Slav. Henok 65:9 och 4 Esra 7:29—44). I en ny bemärkelse förekommer e. i den hellenistiska judendomen. Det 819 e. begynner omedelbart efter döden. När de fromma dö tar det odödliga livet emot dem (Filo, De posteritate Caini 35). Martyrerna komma genast vid sin död till e. hos Gud (4 Makk. 15:2, Jubil. 23: 30—31). Denna nya tolkning av e. grundar sig på den platonska läran om själens odödlighet. E. är identiskt med oförgänglighet (&pVapota Vish. 3:23). Uppståndelsen är då överflödig. 2. Nya Testamentet. Enligt den synoptiska traditionen har även Jesus betecknat frälsningens slutgiltiga fullbordan som e. Detta e. är en motsats till det jordiska livet och kan nås först i den kommande världen (Mark. 10:30). Världsförnyelsen är den avgörande eskatologiska vändpunkten (Matt. 19:28). E. och evig förtappelse äro människornas alternativa slutöden vid den yttersta domen (Matt. 25:46). Jesus gav den judiska apokalyptikens begrepp en ny aktualitet. Endast den som efterföljer honom, är en arvinge till e. (Matt. 19:16, 17). Jesu egen väg, korsets väg genom döden och uppståndelsen, för från detta liv till det nya livet (Mark. 8:34—36). Otvivelaktigt likställde Jesus e. (eller bara livet Matt. 7:17; 18: 8—9; 19: 17) med det fullbordade Guds rike* (Mark. 9:1, 43—47, Matt. 19: 16, 24). Detta centrala begrepp i Jesu förkunnelse nästan överskuggade det e:s tanke, kanske därför, att e. inom apokalyptiken icke stod i direkt samband med Messias-tron. E. har en säker ställning i Pauli es katologi. Det är lika väl den enskilde kristnes slutmål (Rom. 6:22) som den nya mänsklighetens existensform (Rom. 5:21) och därtill den kristna helgelsens motiv (Gal. 6: 8). Nytt är begreppets kristologiska betoning. Jesu nyckelposition ligger icke bara däri, att e. vinnes genom tron på Jesus (1 Tim. 1:16). Kristus har ombildat hela det eskatologiska systemet. I den kommande världstiden regerar Kristus såsom den andra Adam (Rom. 5:17—21). Den eon, som börjar med Kristi parusi och de heligas uppståndelse och slutar med den allmänna uppståndelsen, hör särskilt till Kristus (1 Kor. 15: 20—22). Men även den sista eonen, 820