då Gud ensam är allt i alla och e. är fullaste verklighet, bryter ut först efter det, Kristus har segrat över den sista fienden, döden (1 Kor. 15:23—24). Och ännu längre utsträcker sig Kristus-livets seger. Enär den uppståndne Kristus redan nu lever evigt (Rom. 6:9), skall den kristne, som blivit begravd med sin Herre i dopets död, vandra i ett nytt leverne (Rom. 6:4). Kristus är den kristnes fördolda men dock reala liv redan här (Kol. 3:3—4; Gal. 2: 19—20). I alla eoner betyder Kristus det oförgängliga och oövervinneliga livet (1 Kor. 15:50 —55, 2 Kor. 5: 5). E. erhåller i Johannes-litt. en säregen tolkning, som dock är en fortsättning av den paulinska eskatologien. E. är fortfarande i apokalyptisk mening människans slutgiltiga goda lott (Joh. 3: 16), något som Jesus själv ger sina egna för att de icke skola förgås för evigt (10:28). Själen, människan, skall bevaras till det e. (12:25). Ä andra sidan har e. redan börjat. Den som tror på Jesus och som på den yttersta dagen blir uppväckt av honom, äger redan nu e. (Joh. 6:40, 47). På ett mystiskt sätt förmedlar lyssnandet till Jesu ord och åtnjutandet av det heliga sakramentet e. (6:48 —49). Denna mystik är dock eskatologiskt orienterad. En likadan överflyttning från döden till livet, som på den yttersta dagen för från gravarna till livet, har redan ägt rum. Guds Sons ord ha nu samma verkan som i den avgörande stunden (Joh. 53:25, 28—29). Joh:s lära om e. kan alltså icke likställas med den hellenistiska filosofiens själsspekulationer. Det är icke själen, som aldrig mera dör (Joh. 11:26), utan den troende, som i Jesus äger uppståndelsen och livet, fastän han är död (11:25). Närmare denna uppfattning kommer de hellenistiska mysteriereligionernas mystik, enligt vilken den invigde i pånyttfödelsen får del av det gudomliga livet. Det är dock skillnad mellan troslivet här och det e. i härligheten (1 Joh. 3: 2). E. betyder icke heller tidlöshet i filosofisk mening. 3. Dogmhistoriskt slutord. Till de fyra olika uppfattningarna om e. (antingen paradisets urspr. oändliga liv eller den komman- 821 EVIGT STRAFF de världens oupphörliga liv, eller också den odödliga själens varaktighet i alla öden, eller slutligen det liv med Kristus, som börjar här före döden och fullkomnas i härligheten) har dogmhistorien ingenting nytt att tillägga; den har bara gjort nya kombinationer och bearbetningar av desamma. I kampen mot gnosticismen, som avböjde all eskatologi och delvis byggde på den dualistiska läran om själens frigörelse från materiens våld och delvis med magiska medel försökte åstadkomma odödlighetens läkemedel, avgick kristendomen med seger, fastän den icke kunde bevara den bibliska tron alldeles ren. Den katolska kyrk ans dogmbildning förde till en syntes — som levat ända till våra dagar — mellan den hellenistiska läran om själens e. och den bibliska uppståndelsetron. Själen börjar sitt eviga antingen ljusa eller dystra liv genast efter döden, medan kroppen först genom uppståndelsen får e. Det eskatologiska tankesättet har i och med detsamma förtunnats: vägen går från jorden genom paradiset och skärselden till himmelen (Dante). Inom protestantismen börjar man återvinna den bibliska tron. E. är Guds gåva efter uppståndelsen i den kommande världen. Det är dock verklighet redan nu i Kristus och i hans kyrka. Det är det sanna livet i Guds gemenskap. Se även Dom, Liv, Livet efter døden. Litt.: J. Lindblom, Das ewige Leben (Uppsala 1914); H. E. Weber, »Eschatologie» und » Mystik» im N.T. (Gütersloh 1930); H. Sasse, «lwy, atwvioç (Theol. Wörterbuch zum N. T. 1, Stuttgart 1933); R. Bultmann, Yw (Theol. Wörterbuch zum N.T. 2, Stuttgart 1935); O. Cullmann, Christus und die Zeit (Zürich 1946); Aimo T. Nikolainen, Der Auferstehungsglauben in Bibel und ihrer Umwelt 1 (Helsinki 1944) och 2 (Helsinki 1946). A. T.N. EVIGT STRAFF. Iden judiska apokalyptiken har tanken på e. från första början utgjort motstycket till det eviga livets hopp. Då de döda uppvakna, uppstå somliga till evigt liv och somliga till evig försmädelse och blygd (Dan. 12:2). Denna tanke, som genomgår hela apokalyptiken, har två huvuduttryck. Redan G.T:s profeter förkunnade, att Gud förstör och till- 822