EXEGETIK intetgör sina fiender (Jes. 13:9, 22; 26: 14). Motsatsen till evigt liv är då den eviga förtappelsen («rd AÀsa atwviws, Ps. Sal. 2: 31) ett skuggliv eller rent av slutet på allt liv. Mörkret såsom de ogudaktiges lott (Hen. 108:14) betyder detsamma som skuggliv i dödsriket", i sheol. Men redan det, att man går miste om den eviga saligheten, är ett straff. I den etiopiska Henoksboken citeras ofta Jesaja-ordet (48:22; 57:21), att de ogudaktige ha ingen frid (Hen. 5:4; 94:6; 98:11). Ännu starkare framhävd än den negativa tanken på förlust av det eviga livet förekommer tanken på en evig pina och blygsel med både själslig och kroppslig tortyr (Hen. 91:15; Jub. 36: 10, Bar.-apok. 51:4). Elden är då både orten (gehinno'm) och medlet för e. (Hen. 10:6; Bar.-apok. 44:12). Enligt rabbinerna är uppståndelsen icke allmän därför att somliga kunde undgå domen, medan åter andra måste uppväckas för att bli straffade. Den judiska apokalyptiken känner till straff även för en begränsad tid, d. v. s. mellantillståndet i dödsriket före den slutgiltiga domen (Hen. 22). I nytestamentlig förkunnelse förutsättes det eviga straffets begrepp som utan vidare bekant. Kristi fienders ände är fördärv och förtappelse för evigt ðÀeDpoç aiwvioç 4% anwWAsx, 2. Tess. 1:9; Fil. 83:19; 1. Tim. 6:9). Motsatsen till evigt liv är den eviga elden (Matt. 18:8; 25:41), det e. (x6óXxo1g aiwviog, Matt. 25:41). Att de förtappade verkligen pinas evinnerligen betonar starkast i Upp. (14:11). I sina liknelser nämner Jesus gråten och tandagnisslan i nattmörkret (Matt. 13:42; 22:31; 24:51; 25:830). Vad apokalyptiken i N.T. jämförd med den judiska har klargjort är, att alla människor genom den allmänna uppståndelsen tvingas till domen och att straffet är slutgiltigt. Även i liknelsen om den rike mannen och Lasarus (Luk. 16) äro de motsatta ödena slutgiltiga. Tanken på det eviga straffet förmildras betydligt, om vissa nytestamentliga utlåtanden kan tolkas i riktning mot den indiska annihilationstanken. Sådana apokalyptiska uttryck som »fördärv», »förtap- 823 pelse», »den andra döden» (Upp. 20:14) torde dock inte ha en sådan mening, att de förtappades hela existens skulle slockna. Med det eviga fördärvet och den andra döden menar man, att det pinsamma dödstillstånd som är det andra alternativet på den sista domen, fortsättes utan ände. Likaså är den parsiska apokatastasisläran främmande för den bibliska eskatologien. Det enda stället där själva begreppet axoxaTtaotxoG) förekommer (Apg. 3:20), talar inte om de förtappades återlösning, utan om en nyskapelse som omfattar allt och som för Guds världsregering till seger. Visserligen hävdar Paulus, att Gud har inneslutit alla under otro, på det att han skulle förbarma sig över alla (Rom. 11:832), och att i Kristus alla skola göras levande (1. Kor. 15:22; jfr Rom. 5:18). Guds frälsningsbeslut åsyftar alla människor utan undantag, men även för Paulus är det klart, att inte alla välja frälsningen (Rom. 8: 29) och att inte ens alla kristna nå mâålet (1. Kor. 9: 24—27). Se även Dom, Evigt liv, Livet efter döden. Litt.: se art. Evigt liv. Dessutom A. Oepke, dndÀÀVU, ànwÀsa, anoxataotzoc, (Theol. Wörterbuch zum N.T. 1, Stuttgart 1933); J. Schneider, ösYp0. (Theol. Wörterbuch zum N. T. 5, Stuttgart 1944 ff.). A. T. N. EVOLUTIONISM, se Utvecklingslära. EXEGETIK kallas den del avy den teologiska vetenskapen som har till uppgift att utlägga den bibliska litt. Namnet e. härledes av det grekiska verbet ¿&yyéouaı. De äldsta kända bärare av benämningen »exegeter» voro vissa offentligt tillsatta sakrala ämbetsmän i det gamla Atén, vilka hade i uppdrag att utlägga och tillämpa gudomlig rätt. — Angående den bibliska e:s allmänna förutsättningar och riktlinjer se Bibeltod]lkning. Nedan redogöres för dess viktigaste aktuella problematik. Den gammaltestamentliga e:s första uppgift är att undersöka G.T:s uppkomst och omfång som helig skrift (kanonhis toria). Den på hebr. och aram. avfattade heliga skriftsamling som användes i Palestina bestod från omkr. 130 f. Kr. av 24 böcker, av vilka dock Höga Visan länge 824