var omtvistad. Den grek. övers., Sep tu aginta, som lästes av judarna i förskingringen, innehöll därutöver ett växlande antal senare tillkomna skrifter. En del av dessa (G.T:s apokryfer) kom att ingå i den västerländska kyrkans officiella bibel (Vulgata), och Luther behöll dem i sin tyska övers. De ingå fortfarande i de nordiska kyrkobiblarna, ehuru det sedan början av 1800-talet blivit vanligt att utesluta dem ur för privat bruk avsedda bibeluppl. Nästa uppgift består i fastställandet av G.T:s text. Också i fråga om den avviker den grek. bibeln från den hebr. För att undvika profanering förstörde den judiska synagogan sönderlästa exemplar av de heliga böckerna. Vår kännedom om den hebr. texten grundar sig därför i huvudsak på jämförelsevis unga handskrifter (900-talet e. Kr.), medan däremot den grek. texten, tack vare kristen tradition, är känd genom betydligt äldre handskrifter. Tidigare tillmätte man därför Septuaginta, och andra gamla övers., stor betydelse då det gällde att finna G. T:s »ursprungliga ordalydelse». Senare har tilltron till den hebreiska, av judiska lärda redan tidigt normaliserade och traderade, s. k. massor etiska texten vuxit, och anseendet för den har styrkts genom fyndet av en förmassoretisk jesajahandskrift, som anses härstamma från första eller andra årh. f. Kr. Det tredje problemet gäller förståelsen av G.T. Judarnas heliga skrift var från första stund också de kristnas bibel, som de flesta läste i grek. översättning, vilken i västerlandet efterträddes av den latinska. Dessa språk äro uttrycksmedel för ett andeliv som fått sin prägel av begreppsmässigt tänkande, medan hebreiskan uttrycker sig konkret och åskådligt. Genom överflyttningen fördunklades G. T:s dynamiska grundsyn, och dess holistiska människouppfattning omböjdes till bättre överensstämmelse med grekisk dualism mellan kropp och själ. Något av denna främmande tendens vidlåder fortfarande våra bibelöversättningar. För e. gäller det därför att försöka frigöra sig från den västerländska interpretationen och nå fram till en tolkning 825 EXEGETIK som bättre motsvarar G.'T:s egna intensioner. Härvid kan den stödja sig på de betydelsefulla resultat som nåtts av arkeologien och andra vetenskaper, som under de senaste åren ställt den forna Orientens historia, kultur och religion i delvis fullkomligt ny belysning. Den nytestamentliga e. arbetar med motsvarande problem, fast. givetvis från delvis andra förutsättningar. N. T:s kanon, omfattande 27 böcker, har småningom utkristalliserats ur en större kyrklig litt. Därför påträffar man ännu i 300-talshandskrifterna böcker som inte fått rum i N. T. i dess slutgiltiga gestalt (N.T:s apokryfer*, el. »de apostoliska fädernas skrifter»), medan särskilt de östra kyrkornas heliga skriftsamlingar räknade färre böcker än vårt nuvarande N. T. Främst motsatte man sig Uppenbarelsebokens intagande i kanon. Ännu för Luther var N.T. ett i någon mån elastiskt begrepp, i det att han ansåg sig ha rätt att ändra ordningsföljden mellan skrifterna för att på det sättet markera att några av dem inte hade samma värde som de övriga. Utforskandet av den nytest. kanons uppkomst vid sidan av G.T. och av de principer som bestämde urvalet bidrar till att klargöra innebörden av N.T. som helig skrift och norm för den kristna tron. Då det gäller att fastställa N. T:s text har e. till sitt förfogande ett nästan oöverskådligt material, som hittills oavbrutet ökats och med all sannolikhet ytterligare kommer att växa. Den grek. texttraditionen kan numera följas tillbaka till omkring år 200 och därmed till omedelbar närhet av den gammallatinska och gammalsyriska övers.Ä Diatessaron och Marcion. Även om textens urspr. gestalt därmed ännu inte är säkrad, ha vi dock kommit den ganska nära. Man uppdelar f. n. handskrifterna i fyra huvudtyper. De flesta företräda den östliga kyrkans officiella text, som genom Erasmus och företagsamma boktryckare blev förhärskande också i västerländskt tryck långt in på 1800-talet (textus receptus), då den undanträngdes av den »egyptiska» typen (ungefär Westcott- 826