EXIL Horts och Nestles text), representerad främst av de stora 300-talshandskrifterna (Vaticanusoch Sinaiticus). Värdet av den »västerländska» texten, som särskilt i Luk. och Apg. företer originella tillägg och varianter, är ännu omtvistat. Som fjärde huvudtyp framträder numera den av Origenes under åren i Caesarea använda »caesarensiska» texten, som sedan fyndet av Chester Beatty-papyrerna tilldragit sig växande intresse. Förståelsen av N.T. underlättas av att det är skrivet på grek. och därför står oss andligen närmare än G.T. Men också N. T. har under tidernas lopp tolkats för juridiskt, moralistiskt och intellektualistiskt, och en av e:s angelägnaste uppgifter är därför att frigöra utläggningen från denna belastning. Den vidgade och fördjupade kunskapen om senjudendomen och hellenismen underlättar förståelsen av det nytest. budskapets egenart, men vidgar samtidigt klyftan mellan N."T:s värld och nutidsmänniskan. Angående detta problem se Bibeltolkning och där angiven litt. Litt.: Aa. Bentzen m.fl., Haandbog i kristendomskundskap 1—3 (Khvn 1942—43). — I. Engnell, Gamla testamentet. En traditionshistorisk inledning 1 (Uppsala 1945, programförklaring); Aa. Bentzen, Introduction to the Old Testament 1—2 (Khvn 1948). — R. Gyllenberg, Uuden testamentin johdanto-oppi (Helsingfors 1948; finsk); H. Mosbech, Nystamentlig isagogik (Khvn 1946—49; liberalteologisk, utförlig); F. Torm, Indledning til det Ny Testamente (4 ed. Khvn 1951; traditionell, orienterande); A. Fridrichsen — G. Lindeskog — H. Riesenfeld, Inledning till Nya Testamentet (Sthm 1951; ojämn). — J. Lindblom, Kanon och apokryfer (Uppsala 1920); H. Odeberg, Några synpunkter på den judiska litteraturens betydelse f. d. nytestamentliga exegetiken (Sv. teol. kvartalskrift 1934); W. F. Albright, From the stone age to Christianity (2 ed. Oxford 1946); C. H. Dodd, The Bible to-day (Cambridge 1946, flera omtryck); R. Bring m. fl., En bok om bibeln (2 ed. Lund 1948). — S. Mowinckel, Håndskriftfunnet ved Dødehavet og dets betydning for teksthistorien (Norsk teol. tidskrift 1951; god översikt). R.Gg EXIL (hebr. gola'h) var ett gammalt krigsbruk, med vilket man ville omintetgöra ett besegrat folks upprorsmöjligheter 827 genom att bryta dess nationella enhet. Israels folk fick vid flera tillfällen utstå deportation genom främmande erövrare. De mest betydande av dem är den assyriska och den babyloniska e. Då Nordriket gick under, förflyttade de segrande assyrierna 733 och 722 f. Kr. tiotusentals israeliter till tvåflodslandet, där dessa försvinner; de sammansmälte med befolkningen på de nya boplatserna. Till Nordrikets område sändes befolkning från annat håll, varvid det samaritanska blandfolket uppkom. Den första förflyttningen av Sydrikets invånare skedde genom Nebukadnessar då konung Jojakin 598/7 f.Kr. hade kapitulerat. Då fördes flera tusen av landets befolkning, högättade och förmögna samt vapensmeder, till Babylonien. Efter Jerusalems förstöring 587/6 f. Kr. skedde ytterligare åtminstone två deportationer av eliten i befolkningen. Även om måhända blott en fjärdedel av folket deporterats (jfr Jer. 52:28, 30), låg dock folkets tyngdpunkt bland de landsflyktiga då dessa samhälleligt, ekonomiskt och andligt sett representerade det ojämförligt mest inflytelserika folklagret. De landsflyktiga fick uppleva en tung tid, fastän folket ingalunda hölls i fängelse. De levde i allmänhet som skattebetalande odlare av statens lantgårdar eller användes till byggnadsarbeten. Senare bosatte de sig talrikt i städerna och då friare förhållanden inträdde, blev mången yrkeskunnig och bildad jude förmögen och verkade som självständig arbetsgivare och affärsidkare. I e. utvecklades judarna till ett skickligt handelsfolk. Också religionsutövningen var fri. Då offertjänsten inte kunde förrättas, uppstod synagoggudstjänsten. Man samlades för att läsa och förklara skrifterna, den deuteronomistiska lagen, profettexterna och de historiska böckerna från förexilsk tid. Även bön och sång torde ha ingått i gudstjänsten. E. innebar en stor religiös sållningstid. Inflytelserna från omgivningen inskränkte sig ofta inte endast till yttre ting, utan många landsflyktiga babyloniserades också till sitt inre väsen. Men andra tvingades av denna fara att hålla sig noggrannare än 828