förr till det egna religiösa arvet. Religionen gav de säkraste garantierna också för det nationella fortbeståndet. Den profetiska domsförkunnelsens uppfyllelse stärkte tron på Jahves suveränitet. Guds majestät betonades av e.-tidens profeter Hesekiel* och Deuterojesaja (se Jesaja). Man ville ta lärdom av den utstådda prövningen: man bör inte leka med Guds vilja. Var och en har personligt ansvar inför honom. Både kultiska och sedliga bestämmelser bör efterlevas in i minsta detalj. Att hålla lagen blev religionens viktigaste angelägenhet. I synnerhet fäste man uppmärksamhet vid de kännetecken, som skilde Jahves folk från hedningarna: sabbatsfirandet och omskärelsen. Man ville strängt förverkliga jahvismens exklusivitet. Men nu fick också de gamla eskatologiska frälsningslöftena en ny aktualitet. Tyngdpunkten i profetismen försköts från domsbudskapet till frälsningsförkunnelsen. Det ökade anseende, som kom det religiösa arvet till del, ledde till en strävan att bevara den heliga traditionen. Uppenbarligen har man under e. samlat och bearbetat gammalt skriftligt material och upptecknat muntlig tradition, så att en anmärkningsvärd del av G.T. fick sin nuvarande form just under landsflykten. Arbetet med de heliga skrifterna ledde till uppkomsten av de skriftlärdas stånd. Kort sagt: genom e. uppstod judendomen ur det gamla Israel. Då perserkonungen Cyrus (Kores) 539 f. Kr. hade erövrat Babylonien, utgav han 538 ett edikt, genom vilket judarna tilläts återvända till sitt hemland. Många av dem återvände hem, men en talrik grupp ansåg det vara fördelaktigare att stanna i Mesopotamien. Babylon blev ett av judendomens kulturcentra och judarna spridde sig alltmer till olika länder. Också diasporan är egentligen en form av e. Litt.: Läroböckerna i Israels historia, särskilt R. Kittel, Geschichte des Volkes Israel 3: 1 (Stuttgart 1927); E. Klamroth, Die jüdischen Exulanten in Babylonien (i Beiträge zur Wiss. vom A. T. 10, Leipzig 1912). A. La EXISTENTIALFILOSOFI, se Eksistentialfilosofi. 829 EYSTEIN ERLENDSSON EXISTENTIALISM, se Eksistensialisme. EXORCISM, se Eksorcisme. EYSTEIN ERLENDSSON, erkebiskop i Nidaros 1161—88, var av høg ætt og i unge år kongeleg kapellan og skattmeister. Kong Inge Krokrygg kalla han til erkebispestolen utan å spørja domkapitlet. Endå E. såleis kom frå eit statsmannamiljø, vart han ikkje talsmann for ideen om ei kongestyrt nasjonalkyrkje, som tidlegere hadde dominert i norsk kyrkjeliv. Som erkebisp gjekk han inn for kanonisk lov og kyrkjeleg førarskap. Kongen kan ikkje ha vore avgjort imot gregoriansk kyrkjestrev (sv.: strävanden); under paveskismaet fylgde han gregorianaren Alexander III, ikkje den keisarvenlege Victor IV. Konge og erkebisp var innstillt på samarbeid, og E. fekk stort sett arbeida i fred i sine første 16 tenesteår. Inge fall i slag alt i 1161. Erkebispesetet var enno nytt og uferdig då E. overtok. Ei innskrift i Nidarosdomen syner (sv.: visar) at han straks var i sving med ombyggjinga av den vesle katedralen til ei verdig krossforma metropolitankyrkje. Med samtykke av bøndene fekk han auka sine embetsinntekter sterkt. Borgarkrigane rasa, og kongsætta tynte seg sjølv. Etter tronfylgje-skikken kunne alle kongssøner, eldre og yngre, ektefødde og uektefødde, verta kongar og dela makta eller slåst om henne. I denne uro-tid kjende erkebispen ansvar også for riket, og gjekk inn for kyrkjeleg kontroll av statsapparatet. I samarbeid med det kyrkjevenlege militærpartiet gjekk han i 1163 med på å krona den mindreårige tronkrevjaren Magnus Erlingsson, som ikkje var kongsson, men av kongeleg byrd på morssida. Denne første kroning i Noreg gav Magnus kyrkjeleg autoritet i staden for den fødsels-posisjon han sakna. E. fekk i stand ei tronfylgje-lov i gregoriansk ånd; kongemakta vart udeleleg, og eldste ektefødde kongsson som var i live skulle vera konge om han var dugeleg til det, elles skulle erkebispen og bispane og andre menn utpeika rette mannen. I 1170-åra kom eit tillegg at når kongen døydde skulle krona hans ofrast som votivgåve i Nidarosdomen, til vitnemål om at kongen hadde si makt 830