FADER. Gud vår fader. Man möter stundom föreställningen, att det skulle vara först kristendomen som infört namnet f. som beteckning för Gud. Så är emellertid ingalunda förhållandet. Med rätta konstaterar Fr. Heiler i sitt arbete »Das Gebet» (s. 141): »Den bedjande människans förhållande till Gud såsom barnets förhållande till fadern är ett religiöst urfenomen. I detta bönetilltal räcka pygméer och australier, bantufolk och indianer handen åt greker och romare, assyrer och indier. Skaparen och himmelsguden, den hemlighetsfulle Frambringaren kalla de primitiva f., med fadersnamnet anropa de honom i bönen; på sitt barnaskapsförhållande till honom pocka de i sina böner.» Likväl ligger det något berättigat i den nämnda föreställningen, så till vida som tanken på Gud såsom F. i kristendomen fått både en helt ny innebörd och en helt annan central ställning än någonstädes eljest. När Gud i G.T. betecknas som F., står detta i allmänhet i förbindelse med tanken på Israel såsom Guds förstfödde son (2 Mos. 4:22) och såsom det av Gud utkorade egendomsfolket, med vilket han ingått sitt förbund. Namnet F. betonar på en gång folkets tillhörighet till Gud och Guds särskilda omvårdnad om sitt folk: »Är Herren då icke din f., som skapade dig? Han danade ju dig och beredde dig ... Ty Herrens folk är hans del, Jakob är hans arvedels lott. Han fann honom i öknens land. Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård, han bevarade honom såsom sin ögonsten» (5 Mos. 32: 6—10). I den gammaltestamentliga bönen träder emellertid namnet f. såsom tilltal till Gud helt i bakgrunden. Helt annorlunda blir förhållandet i N. 7. När Jesus talar om Gud eller i bönen vänder sig till honom, använder han helst nam- 27 833 p net F., och han gör detta på ett sådant sätt, att det blir klart, att detta namn bättre än något annat ger uttryck åt vad Gud är och hur han är sinnad mot oss. Både i de synoptiska evangelierna och i Johannesevangeliet är namnet F. det absolut förhärskande. Vilken är då den karakteristiska kristna innebörden i detta namn? För att finna svar på denna fråga måste vi utgå från att Gud är »vår Herres Jesu Kristi Fader». Det är icke blott aposteln Paulus som ständigt återkommer till detta (Rom. 15:6; 2 Kor. 1:3; 11:31; Efes. 1:3; Kol. 1:3), utan samma tanke behärskar även evangelierna. Gud är i första rummet F. i förhållande till Sonen. Men med Sonen menas här icke längre det utkorade egendomsfolket, utan Guds utkorade Messias (i Hebr. 5: 5 tillämpas Ps. 2: 2, 7 på Kristus). På så sätt ligger redan i det av Jesus brukade namnet F. en hänvisning till hans messianska uppgift. (Jfr Messias.) När Jesus talar om Gud såsom F., så är det icke en självklar tanke han vill framföra, utan en hemlighet som han är kommen för att uppenbara: »Ingen känner F. utom Sonen och den för vilken Sonen vill göra honom känd» (Matt. 11:27). Själva namnet F. utsäger i och för sig ännu ingenting om Gud, om det icke samtidigt får sin förklaring och sitt innehåll genom Sonen. Vad F. är lära vi känna genom att se på Sonen: »Den som har sett mig, han har sett Fadern» (Joh. 14:9). Det är alltså icke så, att vi genom allmänna reflexioner över begreppet Gud eller genom slutsatser och analogier från de mänskliga sammanhang, där vi bruka namnet f., kunna lära känna vad Gud är. Därom gälla orden i Johannesevangeliets prolog: »Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i F:s sköte, han har kungjort vad Gud är» (Joh. 1: 18). Gud, 834