FADER VÅR F., får för oss sin bestämdhet och konkretion genom Sonen, Jesus Kristus. Om detta erinras vi därigenom att Gud i första rummet betecknas som »vår Herres Jesu Kristi Fader». Relationen mellan F. och Sonen är grundläggande för den kristna trons tal om Gud såsom F. Men Sonen är kommen icke blott för att i intellektuell mening »uppenbara» F. för oss, utan för att föra oss in i ett nytt förhållande till Gud, ett sådant förhällande, där Gud är vår F. och vi hans barn. Sålunda börjar den bön, som Jesus lärde sina lärjungar med tilltalet F. — »för att vi skola tro, att han är vår rätte F. och vi hans rätta barn, på det att vi skola bedja honom frimodigt och med all tillförsikt, såsom goda barn sin käre fader» (Luther). Namnet F. talar på en gång om Guds makt och hans kärlek, och då båda äro riktade på hans barns bästa, är det tillika grunden för barnaskapets trygghet: »Så gören eder nu icke bekymmer ... Eder himmelske F. vet att I behöven allt detta» (Matt. 6:31 f.). Den himmelske F:s kärlek känner inga gränser eller skrankor. Den gäller icke blott egendomsfolket, icke heller blott de rättfärdiga, utan också syndare: »Han låter sin sol gå upp över både onda och goda, och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga» (Matt. 5: 45). Men om denna F:s kärlek gäller nu åter, att ingen kan känna den annat än genom Sonen. »Däri bevisar Gud sin kärlek till oss, att Kristus dog för oss medan vi ännu voro syndare.» När Kristus utgav sig själv, var detta en uppenbarelse av Guds egen kärlek. Det avslöjar för oss F. och hans hjärtelag. Men det uppenbarar icke blott i intellektuell mening, att F. är kärleken, utan det är det sätt, varpå F. i handling bevisar oss sin kärlek, gör oss till föremål för och mottagare av hans kärlek. I Kristi självutgivelse och försoningsgärning är Guds F:s-hjärta fullkomligt uppenbarat. Här gäller i djupaste mening ordet: »Den som har sett mig, han har sett F.» (Joh. 14: 9). Men eftersom Gud är F. som älskar, är det hans vilja, att hans barn också skola bevisa kärlek mot varandra: »Varen så eder himmelske F:s barn» (Matt. 55: 45). 835 Sedan gammalt har man brukat rikta uppmärksamheten på att Jesus, då han talar om Gud såsom F., aldrig tar sig själv samman med lärjungarna. Han talar om »min F.» och om »eder F.», men däremot aldrig om »vår F.». Också bönen »F. vår», som skenbart utgör ett undantag, följer i själva verket denna regel, enär det »vi» som talar i denna bön är lärjungarna. Detta förhäållande har sin förklaring i den dubbla innebörden i namnet F., varom ovan talats. I första rummet är Gud »vår Herres Jesu Kristi F.». Därför är varje försök att göra tron på Gud såsom vår F. oberoende av Kristus dömt att misslyckas. Oaktat kristendomen har sitt centrum i tron på Gud såsom F., Kristi F., som genom honom också är vår F., ha de dogmatiska framställningarna i allmänhet icke vetat att göra mycket därav. Ofta har man inskränkt sig till att tala om F. såsom den första personen i Treenigheten och därtill blott fogat några formalistiska anmärkningar. Sedan upplysningstiden har faran för förtunning av F.-begreppet (Gud-Faders-tro utan Kristustro) ständigt varit akut. Däri ligger väl också till någon del förklaringen till att tanken på Gud såsom F. kommit att träda i bakgrunden i den senare tidens teologiska tänkande. Rätt förstådd innefattar tron på Gud såsom F. hela evangeliet. Men då måste denna tro få göra sig gällande i sitt paradoxala djup. Att betrakta Guds F:s-kärlek såsom något naturligt och självklart är att uttömma den på sitt innehåll och förvanska den. Guds F:s-kärlek är den hemlighet och det under, som först blivit uppenbarat i Kristi kärleks offer. Litt.: Fr. Heiler, Das Gebet (2 ed. München 1920); N. Söderblom, Fadern i det fördolda (Svensk teol. kvartalskrift, 1925); G. Aulén, Den kristna gudsbilden genom seklerna och i nutiden (2 ed. Sthm 1941); jfr även litt. till art. Fader vår. A. Ngn FADER VÅR. 1. Ordlyd. Herrens bønn, F. er overlevert i forskjellig sammenheng og noe avvikende form Matt. 6:9—13 og Luk. 11:1—4. De to former gjenspeiler bruk i forskjellige menighetskretser. Fra den liturgiske praksis stammer også den 836