FARISÉER mar sig själva allmänt perusi'm (perisin), men därefter blir namnet i deras egen litteratur mer sällsynt. Det är därför möjligt, att termen närmast avsåg att beteckna »oppositionen», »de som äro i opposition». F. stodo — med undantag för de nio åren under drottning Salome Alexandra 76—67 f. Kr. — i opposition till såväl den politiska som framför allt den officiella andliga ledningen (prästerna, saducéerna) ända till och med Jerusalems förstöring och framstodo t. ex. i Sanhedrin (Stora Rådet, synédriet) som ett oppositionsparti. Men efter den tiden fingo f. den faktiska andliga ledningen inom judendomen och det Sanhedrin, som upprättades vid synoden i Jamnia omkr. år 90 e. Kr. var en helt fariseisk skapelse. F:s program kan enkelt karakteriseras med orden: göra allvar av religionen. Religion är för dem förverkligandet av Guds vilja i den mänskliga samvaron och den enskildes liv. Att göra allvar av detta betyder nu att Guds vilja skall förverkligas i alla avseenden, i varje moment av det mänskliga livet. Det finnes intet ögonblick, ingen detalj, ingen mänsklig funktion, som står utanför Guds viljas område. Religionen blir sålunda väsentligen en hela människolivet och samfundet omspännande etik, ett moraliskt förhållande. Gudsförhållandet blir främst medvetandet om enhet med den gudomliga viljan genom dennas förverkligande. I Guds vilja ingår även gudstjänsten: lovsånger och böner samt föreläsning av Skriften. Guds vilja är nu uppenbarad i Skriften och därför blev studiet av Skriften för f. en minst lika viktig uppgift som för någon annan from riktning inom judendomen. F:s inställning till Skriften bestämdes av deras grunduppfattning och grundsyfte. Eftersom varje detalj av livet skulle läggas under och bestämmas i enlighet med Guds vilja, så gällde det att ur Skriftens bud utfinna de allmänna principerna och att samordna de moraliska föreskrifterna till ett sammanhängande och konsekvent system. Den överordnade principen fann man i allmänhet uttryckt i orden »du skall älska din 843 nästa såsom dig själv» (3. Mos. 19:18). Guds vilja är god och det är en vilja till det goda och detta goda får sin yttersta fulländning i det socialt goda. Den slutliga fulländningen tänktes inträdd i Messiasriket och dettas ankomst kan icke av människor befordras på annat sätt än just genom ett så fullständigt förverkligande som möjligt i det aktuella livet, i »denna tidsålder», av Gudsviljan. De, som ville ägna sitt liv åt förverkligandet av dessa grundsatser, kände sig förenade sinsemellan och sammanslöto sig också faktiskt och praktiskt till ett brödraskap, och voro i detta avseende »fariséer»: perusim, perisin. Men man bör icke heller här använda den ofta föreslagna översättningen »avskilda», enär detta kan ge föreställningen om någon slags klosterlig eller världsfrånvänd avsöndring från det vanliga samfundet, något som ju skulle strida mot f:s grundprincip: Guds viljas förverkligande i hela samfundslivet. Även här passar det bättre att återge beteckningen med »de, som äro i opposition, äro av annan mening och annan livsföring, ha andra krav på livsföringen än omvärlden». Man fann sig vara i opposition till olika riktningar, t.ex. amme'’- ha’d'res, den okunniga hopen, som icke bemödade sig om att på varje punkt och i varje detalj ha Guds vilja i sikte, och, som nämnts, intill år 70, till de officiella politiska och andliga ledarna i folket, samt naturligtvis till den ogudaktiga omvärlden, »avguderiets folk», »hedningarna». Medlemmarna av det fariseiska brödraskapet kallade varandra, chave’'r, pl. chaveri'm, arameiska: chavrai'ia, som betyder kamrat, kollega, broder. Men inom detta stora brödraskap blev det med inre konsekvens mindre sammanslutningar, vars medlemmar kallade varandra inbördes chaveri'm. Detta hade främst sin grund i behovet av en grundlig kunskap om Guds vilja, baserad på ett utomordentligt intensivt studium av de heliga skrifterna. Alla kunde icke ägna sig åt detta intensivare intellektuella studium, ehuru alla studerade Skriften och behövde kunskap om dettas resultat beträffande det dagliga livets krav. Redan 844