före f. funnos ju hos judarna skriftlärde, soferi m. Hos f. utbildades nu skriftlärde, som voro besjälade av de fariseiska principerna och studerade Skriften utifrån dessa. Så uppstodo helt naturligt skriftskolor, från lägsta till högsta klasser och graderingar, som man väl kan beteckna såsom elementarskolor, gymnasier och akademier. En viktig princip vid denna skriftforskning och skolsystem blev nu »traditionen». Teorin om traditionen baseras på följande resonemang; i den Heliga Skrift är Guds vilja uppenbarad och förvarad; eftersom Guds vilja avser alla livets detaljer, så måste också i Skriften finnas anvisningar för varje förhållande, som förekommer i det aktuella livet, om icke uttryckligen så dock implicerat. När Moses erhöll Tord, d. v. s. Lagen eller Läran om Guds vilja, så måste han också ha mottagit kunskap om principerna för Skriftens utveckling. Denna kunskap har sedan överförts från generation till generation och bevarats av profeter och lärare, som därigenom varit i stånd att tillämpa Skriften på nya förhållanden, som undan för undan inträda. Det måste alltså finnas en sammanhängande tradition ända från Moses’ dagar och det är viktigt, att denna tradition icke brytes. En lärare (skriftlärd) eller generation av lärare måste därför kunna hänvisa till, vara auktoriserad av en tidigare lärare eller generation av lärare i en obruten traditionskedja. Och det som dessa, på grund av traditionsmässigt erhållen insikt, utvecklat ur Skriften, blir muntligt (så småningom även skriftligt) fixerat: det är detta, som i N.T. benämnes »fädernas stadgar», ordagrant: fädernas traditioner. När Jesus kallar dessa f:s traditioner för människostadgar, så avvisar han därmed icke blott dessas innehåll utan själva den uppfattning om dessas tillkomst, som var f:s, under det han på det bestämdaste vidhöll själva Skriftens gudomliga ursprung. Jesu uttalande i detta liksom i andra fall kränkte f. såsom något som icke vidrörde endast perifera frågor utan själva grundinställningen. En grundväsentlig motsats mellan Jesus och f. framkommer i Jesusordet om det goda och det 845 FASTA onda trädet. Fariseismen bedömes här såsom en riktning, som med hela sin inriktning syftar till att få det onda trädet att bära god frukt, därför att den utgår ifrån, att människan sådan hon är, kan omskapa sig till att utföra och förverkliga Guds vilja. Det är utifrån nyfödelsen, nyskapelsen, som fariseismen avvisas. I kretsen av mänskliga religioner framstår fariseismen däremot som en upphöjd och ädel skapelse. Se även Judendom. Litt.: R. Travers Herford, The pharisees (London 1924); H. Odeberg, Fariseism och kristendom (Lund 1945); L. Finkelstein, The pharisees. The sociological background of their faith (2 ed. Philadelphia 1946, med utförlig litt.). H. O. FASTA som religiöst bruk innebär frivilligt avstående från föda under en viss tid eller undvikande av bestämda födoämnen såsom kött m. m. I religionshistorien ha fastebruk stor utbredning. Avhållsamhet från vissa slag av födoämnen har dock ofta mera sammanhang med taburegler än med intentionen att inskränka födan. Det judiska förbudet mot svinkött hade icke karaktären av ålagd f., utan av renhetsföreskrift. Bortse vi från f. som led i ett asketiskt träningsschema (jfr Askes), har f. som religiöst bruk i flertalet religioner ej haft moraliska motiv. Den har ej övats av pedagogiska skäl eller som försakelse till nästans gagn. I flera av de antika mysteriereligionerna utgjorde den en förberedelse till mötet med gudomen. På många håll har f. upptäckts som väg till visioner och andra extatiska upplevelser. Genom f. menade man sig komma i besittning av magiska krafter. Den blev så ett skyddsmedel mot demonerna. Bruket att fasta i sorgehus torde ha sin upprinnelse i tron, att man så hindrade demonerna från att nästla sig in hos de kvarlevande i samband med deras intagande av föda. F. har långt ifrån alltid karaktären av umbärande. Avstår man från kött, kan man hålla sig skadeslös genom andra maträtter i överflöd. Under den muhammedanska fastemånaden Ramada'n intar man icke någon måltid före solnedgången. På kvällen ägnar man sig åt så mycket rikligare festmåltider. 846