FASTETIDEN I Gamla testamentet förekommer f. som sorgebruk (1 Sam. 31:13) och som förberedelse till möte med gudomen (2 Mos. 34: 28). Profeten Daniel fastade, innan han undfick sina syner (9:3, 10:2ff.). Något säreget för G.T. är, att f. där också är uttryck för att man ödmjukar sig inför Gud i bot eller i underkastelse under hans vilja (2 Sam. 16; 1 Kon. 21:27; Psalt. 35:13). I olyckstider fastade hela folket för att avvända Guds vrede (Dom. 20:26: Jon. 3: 5). Under utvecklingens gång framträdde alltmer uppfattningen av f. såsom en förtjänstfull gärning. Profeterna vände sig mot föreställningen, att man kunde blidka Gud genom f. utan att hörsamma hans bud (Jes. 58: 1 ff.; Sak. 7:5; 8:19; Jer. 14:12). — F. i det gamla Israel omfattade i regel en dag från soluppgång till solnedgång (1 Sam. 14:24). Under längre fasteperioder gällde f. blott för dagarna, ej för nätterna. I lagen föreskrevs f. blott på den stora försoningsdagen (3 Mos. 16:29; 23:27). Efter Jerusalems intagande anordnade man fyra årliga bot- och fastedagar till erinran om fångenskapstidens olycka (Sak. 7:3; 8: 19). I senjudendomen blev det en from regel att utan lagens föreskrift fasta två gånger i veckan. I Nya testamentet avvisas f. icke generellt. Matt. 6: 16 förutsätter, att lärjungakretsen alltjämt iakttog fastebruk. I Mark 2:18 säger Jesus, att hans lärjungar i motsats till Johannes’ lärjungar icke borde fasta, så länge de hade »brudgummen hos sig». När han tages ifrån dem, »på den tiden skola de fasta». Enligt Apg. (13:3; 14:23) har församlingen fastat vid viktiga tillfällen såsom utsändandet av Paulus och Barnabas från Antiokia. De apostoliska breven innehålla inga anvisningar om fasta. Den kristna kyrkan upptog redan i efterapostolisk tid den judiska seden att fasta två gånger i veckan; i kyrkan blevo onsdag och fredag fastedagar. Dopkandidaten och hans närmaste liksom dopförrättaren förberedde sig ofta till dopakten genom f. Så småningom inramades kyrkans liv i ett rikt förgrenat nät av fasteregler. F. fattas som botgöring, som förberedelse till bön, 847 som en hängivelseakt, som en övning i försakelse och även som en berömvärd metod att skaffa resurser för bespisande av fattiga. — I den romerska kyrkan skiljer man numera mellan abstinens och f. Abstinens kallar man avstående från kött på fredagarna, vartill alla katoliker mellan 7 och 60 år äro förpliktade, såvida ej särskilda omständigheter påkalla undantag. Fastan består däri, att man begränsar sin föda till en huvudmåltid på dagen med kött etc. För övrigt intagas blott lättare måltider morgon och kväll. F. i denna bemärkelse är påbjuden under fastlagstiden och andra fastetider (Corpus juris canonici, can 1250— 1254). Svårare arbetsförhållanden m. m. befriar från iakttagande av fastereglerna. Obefogat åsidosättande av dem är enligt katolsk åskådning synd. — Den grekiskortodoxa kyrkan har fasteregler för onsdagar och fredagar, fastlagstiden och vissa andra tider, men ej de romerska abstinensreglerna. Engelska kyrkan har formellt bibehållit traditionella kyrkliga fastebestämmelser, men praxis är mycket olika. Luther förkastade fastan såsom förtjänstfull gärning, framför allt om den bedrevs omdömeslöst, så att hälsan led skada. Men han rekommenderade fasta såsom medel att dämpa sexualiteten och andra köttsliga begärelser. Reformationen intog till den kyrkliga fasteseden samma ställning som till andra utvärtes kyrkobruk. De få icke under några förhållanden betraktas som nödvändiga ur religiös synpunkt, så att ett åsidosättande stämplas såsom synd. Men där traditionen har något värdefullt, må det stå fritt att behålla det. Litt.: E. Westermarck, The principles of fasting (Folklore XVIII s. 391—422, London 1907); R. E. Arbesmann, Das Fasten bei den Griechen u. Römern (Giessen 1929); A. Linsenmayr, Entwicklung der kirchl. Fastendisziplin (München 1877); K. Holl, Die Entstehung der vier Fastenzeiten in der griech. Kirche (i K. Holl, Ges. Aufsätze z. Kirchengeschichte II, s. 155 ff. Tübingen 1928). S.v. E. FASTEGUDSTJENESTE, se Passionsgudstjänst. FASTETIDEN. F.är benämningen på päåäskens förberedelsetid. Den egentliga f. börjar 848