på Askonsdagen, som infaller i sjunde veckan före påsk, och fortgår till påskaftonen. Tidigt finner man spår av en fasta som förberedelse till påsken. Den hade skiftande längd inom skilda delar av kristenheten, 40 timmar, en, två, sex, fjorton dagar. En f. omfattande fyrtio dagar, d. v. s. lika lång tid, som Jesus vistades i öknen, finner man belagd vid tiden för kyrkomötet i Nicaea (325) och närmast efter. F. omfattade då sex veckor, vars fem första söndagar alltjämt betecknas med begynnelseorden i resp. dagars latinska introitus, Invocavit, Reminiscere, Oculi, Laetare, Judica. Därpå följer Palmsöndagen. Men då man inte fastade på söndagarna, tillfogades fyra veckodagar före Invocavit för att fastedagarnas antal skulle bli fyrtio. F. kom således att börja på en onsdag, den s. k. Askon sdagen, som sannolikt fått sitt namn därav, att botgörarna då strödde aska på sina huvuden. I slutet av 500-talet infördes i Rom den s.k. förfastan, vars söndagar betecknas Septuagesima, Sexagesima och Quinquagesima. Den sistnämnda motsvarar det svenska kyrkoårets fastlagssöndag. Förfastans tillkomst får ses mot bakgrund av förhållandena i Rom vid denna tid, där nöd och fruktan rådde på grund av germanfolkens härjningar. Iakttagandet av f:s föreskrifter gällde alla kristna. Därför blev f. av stor betydelse särskilt sedan kyrkan fått en i samhället skyddad ställning och den av naturliga skäl måste räkna med många halvkristna bland sina medlemmar. F. blev en tid av religiös koncentration för hela kristenheten. Föreskrifterna kunde växla något i enskildheter, men i huvudsak förbjöds förtärandet av kött, mjölk eller ägg och dessutom fick man endast äta en gång varje dag. Denna måltid skulle intagas om aftonen. Förbud utfärdades även mot skådespel, processer, festligheter av olika slag, förlovningar och vigs- _ lar. Man uppmanade till sexuell avhållsamhet i äktenskapet och till generöst allmosegivande. Vidare skulle de kristna bedja flitigt, pröva sig själva och i kristen anda lösa sina konflikter med andra människor 849 FASTEQIDEN samt deltaga i den under f. meddelade undervisningen. Kristi lidande intog inte någon märkbar plats i f:s förra del. Detta motivy skymtade först på söndagen Judica men dominerade helt tiden från palmsöndagen och fram till påskaftonen, d. v. s. under den stilla veckan, även benämnd den stora eller heliga veckan. Då följde man Kristus på hans via dolorosa dag för dag alltifrån intåget i Jerusalem och smörjelsen i Betania och fram till uppståndelsen. Liturgin var mycket dramatisk i sin strävan att så realistiskt som möjligt återge det, som en gång utspelat sig i Jerusalem och så småningom utbildades en rad för den medeltida passionsfirningen typiska sedvänjor, gravläggningsceremonin o. a. I detta sammanhang bör även de under medeltiden populära passionsspelen nämnas. Det blev tidigt praxis i kyrkan att förrätta dop vid påsk. Man anknöt därvid till Rom. 6:3—5, där Paulus karakteriserar dopet såsom en död och en uppståndelse med Kristus. Denna paulinska dopteologi fick nu även ett symboliskt uttryck i påsknattens dopförrättning. Tiden för dopkandidaternas slutförberedelse, vilken omfattade dels undervisning dels en rad liturgiska handlingar, exorcismer*, avsvärjelse av djävulen o. a., sammanföll i stort sett med f. och den satte i viss utsträckning sin prägel på f:s liturgi. Detta kan enklast studeras i f:s epistel- och evangelietexter. Luther ställde sig inte avvisande till f. som förberedelsetid till påsken, men å andra sidan framhölls, att själva fastandet inte var nödvändigt. Likaså avskaffades en rad av de gamla fastebruken. Botkaraktären skymdes dock inte. Bröllop och andra festligheter voro förbjudna. Under f. predikades om bikten och boten och genomgicks katekesen som förberedelse till påskens nattvardsgång. Ett karakteristiskt drag i den evangeliska f. är också, att passionen fick ett större utrymme än tidigare. Den av Bugenhagen sammanställda synopsen över Kristi pinas historia utlades under f., och på vissa håll utbyttes de gamla texterna mot sådana, som behandlade Kris- 850