FATTY DOM ti lidande, eller infördes alternativa texter. Den stilla veckan miste åtskilligt av sin gamla dramatiska åskådlighet. Luther skriver i »Deutsche Messe», att man icke skall behålla ceremonierna med palmkvistarna på palmsöndagen, ej övertäcka bilderna i kyrkan eller ägna sig åt det gyckel, som man tidigare gjort sig skyldig till. Stilla veckan bör vara lik andra veckor och under den skall man predika om Kristi lidande en timme varje dag, om man har möjlighet. Tilläggas bör, att Långfredagen först mot slutet av 1600-talet började få den betydelse, som den numera har i de evangeliska kyrkorna såsom en av kyrkoårets stora högtider. F. förväxlas ofta med fastlagen. Jfr beteckningen fastlagssöndagen på den dag, som i Svenska kyrkan inleder f. Fastlagen kallades urspr. dagen före askonsdagen, d. v. s. fettisdagen men ofta räknades den från söndagen. Senare började fastlagen redan efter Trettondedagen. Under denna tid roade man sig med festligheter av olika slag och särskilt dagarna före askonsdagen förtärdes mycket mat. Även efter reformationen fortlevde denna sedvänja, trots protester från kyrkans sida. Se även Passionsgudstjänst, Påske. Litt.: H. Thurston, Lent and holy week (London 1906); J. W. Tyrer, Historical survey of holy week (Oxford 1932); G. Lindberg, Kyrkans heliga år (Sthm 1937). S. L. FATALISM, se Ödestro. FATTIGDOM har ofta i kyrkans historia bedömts såsom något från religiös och moralisk synpunkt förtjänstfullt. G. T. ger icke uttryck åt denna uppfattning. Rikedom framställes som en gudomlig välsignelse över Abraham, David och Salomo liksom över Job. Profeterna vända sig dock med skärpa mot de rika, som icke röras av de fattigas elände. Den tanken uttalas också i G. T., att de fattiga genom sin nöd drivas att söka Gud. Fattig kan därför bli liktydigt med gudfruktig. Detta språkbruk möter i bergspredikans saligprisning av de fattiga. Varken Jesus el. urkyrkan sägas ha fordrat f., även om varningarna för rikedomens faror lagt en sådan tolkning nära. Liknelsen 851 om den rike mannen och Lasarus har dock icke utlagts som en undervisning om att varje Kristi lärjunge skulle vara utblottad som Lasarus. De många starka orden om f:s företräde uppvägas eftertryckligt av de inträngande maningarna till barmhärtighet mot de fattiga. Om f. i och för sig ansetts innebära en högre fullkomlighet, skulle icke den kristna församlingen ha känt det som en ovillkorlig plikt att avhjälpa den. Hjälpen till de fattiga var i stor utsträckning allmosor, åstadkomna genom organiserat allmosegivande. Men man är icke härav berättigad draga slutsatsen, att fattigdomen konserverades till båda parternas andliga fromma, till gagn för de fattiga, som härigenom hòöllos till ödmjukhet, och till gagn för de rika, som fingo tillfälle till goda gärningar. 2 Tess. 3:10 ff. förkastar direkt f. som vållas genom övergivande av arbetet. »Om någon icke vill arbeta, skall han icke heller äta». I de efterapostoliska församlingarna var det enl. Didache regel, att en främling, som ej ville mottaga anvisat arbete, icke heller skulle få åtnjuta församlingens understöd. Församlingarnas omfattande »arbetsförmedling» betygar, att de icke ansågo f. som något gott i och för sig eller — likt vissa stoiker — som något indifferent. Egendomsgemenskapen i Jerusalem har, såvitt man vet, icke praktiserats på andra håll inom urkyrkan. Enstaka kristna i efterapostolisk tid ha avstått från sin förmögenhet bl. a. för friköpande av slavar. Men fordran på f. har icke ställts upp som regel. Kyrkofadern Klemens av Alexandria (under tidigare delen av 200-talet) betraktar icke den fullständiga f. som religiös förtjänst, ehuru han ivrigt efter stoiska förebilder sjunger enkelhetens lov. I sin skrift >Kan den rike bli frälst?» utvecklar han med stor fullständighet de skäl, som tala emot upphöjandet av den utvärtes f. till dygd. En omsvängning inträdde omkr. 300, då det asketiska idealet vann terräng. Eremiten Antonius och andra drevos genom Jesu ord till den rike ynglingen (Matt. 19) och i utsändningstalet till de tolv (Matt. 10), att göra sig av med vad de ägde för att leva i f. F. ansågs som en högre fullkom- 852