lighet än den genomsnittliga (se Evangeliska råd). Men eremiternas f. betydde icke, att man blandade sig med den proletära dräggen i medelhavsvärldens städer. Om ofrivilliga umbäranden talas det icke mycket i skildringarna av asketernas liv. De medeltida klostren dömde icke heller sina innevånare till misär. F. bestod däri, att klosterborna icke ägde något, som de enskilt förfogade över. Motiveringen för denna f. var dels enstaka bibelord, dels önskan att i f. efterlikna Jesus och apostlarna, dels föreställningen, att man skulle befrias från all hets och strid, som följer med förvärvsbegäret, om man gjorde rent hus med all sin egendom. Denna senare tankegång utgestaltades klarast hos Franciskus*, vilken till att börja med icke ens tillät sin orden att ha någon gemensam egendom för andras del! En rakt motsatt uppfattning har företrätts av t.ex. några av puritanismens” förf., att f. var ett syndastraff, nödvändigt för att hålla massan till arbete. Den ofrivilliga f. torde som andra former av mänskligt lidande någon enstaka gång kunna bidraga till att dana karaktärer av typen Bonden Paavo, men misärens, särskilt den kollektiva misärens, moraliska vådor äro för väl kända för att tillåta någon idealisering av f. Den genomsnittligt höga levnadsstandarden i moderna kultursamhällen innesluter faror för degeneration, men idealiseringen av gångna tiders f. får gärna smak av Rouseauansk återgång till naturen. — Längtan efter befrielse från egendomens demoni framdriver ständigt tendenser till förhärligande av f. såsom hos Tolstoj* och den svenska »vandrarprästen» Petander. Litt.: Otto Schilling, Reichtum u. Eigentum in der altkirchl. Literatur (Freiburg i/B 1908); M. v. Dmitrewski, Die chr. Freiwillige Armut vom Ursprung der alten Kirche bis z. 12. Jahrhundert (Berlin-Wilmersdorf 1913); S. Weber, Evangelium u. Arbeit (2 ed. Freiburg i/B 1920; katolsk); H. Bruppacher, Die Beurteilung der Armut im A.T. (Zürich 1924); Fioretti (Franciskuslegender; sv. öv. Sthm 1924 o. 1935); H. C. Lambermond, Der Armutsgedanke des heiligen Dominicus u. seines Ordens (Zwolle 1926). S.v. E. FATTIGVÅRD. Inom många religioner har rättrådighet och barmhärtighet intagit en 853 FATTIGVÅRD central ställning. I Egypten var guden Amon de fattigas vän och beskyddare och när en människa skulle dömas efter döden togs hänsyn till det sätt på vilket den döde under sin livstid bemött de fattiga. Enligt parsismen var det människans skyldighet att bistå sina trosbröder med mat och kläder. Buddhismen föreskriver, att lekmannen bör ådagalägga välgörenhet till förmån för munkarna, vilka leva i frivillig försakelse. I muhammedanismen tillmätes eftergiften av gäld och frigivning av slavar stor betydelse bland de goda handlingarna. Hjälpandet av fattiga har dock i allmänhet endast utsträckts att omfatta den egna stammen och trosbröderna. Först under kristendomens inflytande har f. utvecklats på ett epokgörande sätt. I G.T. kämpade många av profeterna med kraft mot de i samhället rådande missförhållandena och togo de fattigas rättigheter i försvar. Strängt fördömde de överflödet, själviskheten och de orättmätiga handlingar, för vilka i synnerhet de fattiga utsättes (Amos 2:6ff.; 4:1ff.; 8:4ff.; Hosea 4:1ff.; 6:6; Mika 2: 1ff.; Jes. 5: 8—22). Lagstiftningen framhöll de sociala förpliktelserna och påbjöd barmhärtighetshandlingar i synnerhet i avseende å fattiga änkor och värnlösa barn t. o. m. om de behövande voro främlingar. Den som var i skuld skulle eftergivas sin gäld (2. Mos. 21: 2 ff.; 22: 25—26; 23: 10 ff.; 5. Mos. 13: 12 ff.). Uttagande av ränta var förbjudet (5. Mos. 23: 19). Till arbetare skulle arvode erläggas på fastställd tid (5. Mos. 24: 15), och åt den mindre bemedlade skulle i form av skatt utgå en del av årets skörd (5. Mos. 24: 19; 26:12; 3. Mos. 19: 9). Jesus fullbordade lagen genom budskapet om himmelriket, vars innersta väsen är kärleken. Han sade: »Du skall älska Gud över allt och din nästa såsom dig själv» (Matt. 22: 37—40). Själv gick han omkring i städerna och byarna predikande och hjälpande folket (Matt. 9:35—38). Han kom icke för att tjänas utan för att tjäna. I de urkristna församlingarna kom den inbördes kärleken till synes på det mest tilltalande sätt och otvivelaktigt kom kris- 854