de fattiga och genom kyrkans åtgärder grundades kloster och hospital. Under reformationstidevarvet övertog staten kyrkans egendom och föreskrev främst i de angående kyrkans verksamhet utgivna stadgandena jämväl om f., vilken huvudsakligen kom att förbli en de kyrkliga myndigheternas uppgift. Genom hospitalsförordningen av år 1624 gjorde Gustaf II Adolf ett försök att enligt engelskt mönster få till stånd ett tillräckligt antal hospital och barnhem (barnhus). Likaså skulle arbetsovilliga personer förpassas till s. k. tukthus. Konungens strävanden blevo dock resultatlösa. Då de fattiga fortfarande förskaffade sig sin utkomst genom tiggeri, utfärdades ett flertal stadganden i avsikt att motverka tiggeriet eller begränsa detsamma till den egna församlingens område. På landsorten blev rotesystemet en allmän f:sform, och för fattiga inrättades dessutom små sjukstugor. I 1763 års förordning om hospital och barnhem fastställdes i Sveriges rike för första gången huru understöd skulle meddelas, vem som var understödsberättigad samt i vilket förhållande f:s-utgifterna skulle uppdelas mellan stat och kommun. Stadgandena rörande hemortsrätt togos i bruk år 1788. De egentliga f:s-lagarna stiftades i medlet av 1800-talet (Norge 1845, Sverige 1847 och Finland 1852). Nu gällande lagar om f. ha trätt i kraft i Norge år 1900, i Sverige år 1918 och i Finland år 1923. Danmark har i avseende å f. följt andra riktlinjer än de övriga nordiska länderna. Är 1849 upptogs i rikets grundlag ett stadgande om f., vilken redan tidigare, genom lagarna av år 1803 jämte senare bestämmelser, varit obligatoriskt ordnad. Då Danmarks vårdlagstiftning år 1891 kompletterades med ett flertal socialförsäkringslagar, kodifierades samtliga dessa år 1933 genom den s. k. socialreformen, vari vårdlagen ingår såsom en del. Enligt socialreformen skall vårdlagen tillämpas i alla de fall, där socialförsäkringen icke ger de nödställda erforderlig hjälp. Såväl i Norge som i Finland är lagstiftningen rörande f. för närvarande föremål för en ingripande revidering. 857 FESTER OCH HELGDAGAR I Sverige har Centralförbundet för socialt arbete samt senare Socialvårdsförbundet (tidigare Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet) på ett avgörande sätt verkat för utvecklandet av f:s-lagstiftningen ävensom för det praktiska vårdarbetet. Litt.: G. Uhlborn, Die christliche Liebestätigkeit (2 ed. Stuttgart 1895); A. Th. Jörgensen, Filantropiens ledare och former under det nittonde århundradet (Sthm 1922); Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets kalender (Sthm 1929 —1944); Sosial forsorg og trygd (Norsk rikskringkasting serie foredrag nr 8, Oslo 1936); K. J. Höjer, En svensk medborgares trygghet mot nöd (Sthm 1937); Svenska socialvårdsförbundets kalender (Sthm 1950); Socialvårdskommitténs betänkande 17, Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. (i Statens offentliga utredningar 1950: 11, Sthm 1950). P.M. FEDREKULT, se Förfäderskult. FENOMENOLOGI, se Fænomenologi. FESTER OCH HELGDAGAR. 1. Religiğsa och profana f. Livets egen rytm och mäÄn- även om f:s karaktär av helig handli gått förlorad eller är föga skönjbar ir sekulariserad kultur. ningen även haft en religiös innebi¢ ännu »gravöl»). Den norska Gulati kap. 6—7, föreskriver böter till om någon försummar sammansk¢ttsgillets ölbrygd före allhelgonadagen eller Inatten$ ölgärd til Krist pakka ok sancta M ríu til árs ok til friðar (som tack åt Kristus Øch sanktà Maria och för årsväxt och fred)./Guds, Tre: enighetens och helgonens skålaf ha druc: kits, och ännu vid 1700-talets slut berättar en präst från Telemarken följande: »Bøn- derne her ere meget andægtige, når de’ brygge øl til gjæstebuds af frygt for at det’ ei skal blive stærkt. Når de gjør gjæstebud, og der findes nogen som ikke bliver druk- | ken, holdes det for at Guds forbandelse hvi- ler over den person hvorom man siger: Gud naade den som Guds gaver ikke bider paa’.» iskopen, 858